Annons
Vidare till ltz.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Det finns förebilder nu – men deras verklighet är fortsatt orättvis

Jag kommer inte från en fotbollsfamilj. Under min uppväxt spelade jag klassfotboll några terminer men slutade ganska snabbt. Jag kände mig alltid mest i vägen på plan. Ingen av killarna ville passa tjejerna. När det blev straffar var reglerna att minst en skulle läggas av oss tjejer. Enda gången jag la en straff sköt jag rakt på målvakten. Minns fortfarande blossande kinder.

Min lillebror däremot spelade några år i kvarterslaget. De hade inget lag för tjejer. Bara killar spelade. En tjej som var något år yngre än mig valde att spela med dem. Jag tyckte hon var så modig.

Samma år som jag började grundskolan spelade herrarna till sig ett VM-brons i USA. Även om jag inte kommer ihåg så mycket från själva matcherna, minns jag idolposters i pojkrum på Henrik Larsson, Tomas Brolin och målvakten Ravelli. Jag kan inte minnas någon kvinnlig fotbollsspelare.

Väldig lite i min uppväxt talade alltså för att jag skulle lägga mina semesterdagar på att gå på fotbollsmatch. Ändå sitter jag där, på tåget från Amsterdam till Breda, för att se Sverige möta Tyskland i årets Europamästerskap.

Vi är ett gäng på åtta. En del spelar själva fortfarande. Andra har knappt sett en hel match förut. Stämningen är magisk. Vi går tillsammans med mängder med andra, både svenska och tyska fans till stadion. Skanderar hejarramsor om Rolfö, Fischer och Lindahl. Dansar. Ser Sverige skriva historia genom att hålla nollan mot laget som vunnit alla EM-finalerna sedan 1995.

När matchen är slut känns det som om vi på läktarna också spelat 90 minuter. Så trötta i både hals och kropp är vi.

Från Sverige skickar en vän en hälsning från sina två äldsta barn. Han är tio, hon åtta. De har också sett matchen och sett bilder på oss flimra förbi. När vi besökte dem förra sommaren ville ingen av oss sluta spela tv-spel. Jag valde Brasilien för att få Marta i mitt lag.

Mycket har hänt sedan 1994. Herrlandslaget har förvisso inte tagit några fler medaljer, medan damlandslaget plockat hem fem. Nu gör de stora dagstidningarna bilagor även inför damernas stora turneringar. Nu är det möjligt att se matcherna i TV-soffan.

Nu pratar inte barnen på gräsplätten utanför där jag bor bara om att de vill bli som Zlatan när de blir stora spelare. Andra vill bli som Schelin, Seger eller Asllani. Kön blir allt mindre viktigt när nästa generation formulerar sina drömmar.

Samtidigt ser verkligheten fortsatt oerhört orättvis ut avhängigt spelarnas könsidentitet. Medan män i lägre division kan försörja sig genom att sparka boll, behöver fortfarande kvinnor som spelar på elitnivå ha ett arbete vid sidan av.

Medan den man som spelat flest landskamper av herrarna (144) belönas med en bil på Fotbollsgalan 2013, så får den kvinna som spelat flest landskamper av alla (187) inte ens en muntlig hyllning på galan.

Medan herrarnas matcher visas på alla sportbarer och på gigantiska utomhusskärmar i värdlandet får vi när det är dags för Hollands premiärmatch mot Norge googla länge för att hitta en liten lesbisk bar som tagit fram sin projektor.

Det finns en bit kvar att gå. Och för den generation som kommer efter oss kan vi inte göra annat än att fortsätta mot ett fotbollsliv där rättigheterna och möjligheterna är desamma, oavsett om du heter Asllani eller Ibrahimovic.