Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det enda rationella

Biostaden/Grand
Genre: Drama
Premiär: 25 september 2009
Med: Rolf Lassgård, Pernilla August, Stina Ekblad med flera
Regi: Jörgen Bergmark
Speltid: 1 tim 44 min
Censur: 7 år

Annons

Betyg: 3 ”I’m gonna need two lives to follow the paths I’ve been taking...” sjunger Belle and Sebastian och tänker då på Rolf Lassgård. Eller snarare på Lassgårds rollfigur Erland i ”Det enda rationella”. Erland har fyllt sitt liv med fru, villa och harmoni. Men om livet är fullt, var ska då kärleken få plats, kärleken till Karin som är gift med hans bästa vän? Han hade, helt enkelt, behövt ett liv till.

Men Erland hittar en annan lösning. Om han inte kan fly undan problemet kanske problemet kan flytta hem till honom? Så in i villan kommer Karin med make. ”Jag är av den övertygelsen att det är en övergående fas”, deklarerar Erland, den enda rationella, nyktert om förälskelsen. ”Det är trots allt bara känslor”.

Yeah right. Om det är något som ”Det enda rationella” lyckas med är det att förmedla att det inte finns något bara i en förälskelse. Den manifesteras i spända axlar och lika spända leenden, undanglidningar, blickar – och när den väl exploderar skakar detonationen ett helt brukssamhälle.

Och när den krockar med den traditionella tvåsamheten – en tvåsamhet som alltså är så viktig för Erland, Karin och de andra att de väljer att fördubbla den till fyrsamhet – blir resultatet förstås ett brinnande vrak. Frågan är hur många som ska krypa ut levande.

”Det enda rationella” med manus av Jens Jonsson (”Pingpong-kingen”) är höstens vuxendrama; välspelad, engagerande, överraskande.

Den blandar relationsdramatik med svart humor på ett sätt som danskarna behärskat under några år och som man väl närmast kan benämna nyskandinaviskt, kanske post-Bergmanskt. Scener ur två äktenskap.

Mot slutet blir det kanske en scen för mycket – men det går aldrig att slappna av i salongen, aldrig att ta filmen för given. ”Det enda rationella” var rätt nödvändig för det svenska dramat efter alla dessa höstfilmer om ensamma barn i granskog.

Mer läsning

Annons