Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det dolda folkhälsoproblemet

Annons

"Searching for Sugar Man" är den mest upplyftande film jag har sett på många år. Att filmens upphovsman Malik Bendjelloul tog sitt liv i onsdags känns av den anledningen ännu mer ofattbart. Det är en ologisk tanke naturligtvis. Självmord framstår nästan alltid som oförklarliga.

Ändå är de så vanliga. Varje dag tar 3-4 svenskar sina liv. Fyra gånger fler än vad som dör i trafiken. Bland unga är självmord den vanligaste dödsorsaken. En överväldigande majoritet lider av psykiska sjukdomar eller depressioner. Men trots att det är ett av våra största folkhälsoproblem så pratas det mycket sällan om det. Inte heller görs det särskilt mycket för att förebygga självmord.

I nästan alla kulturer finns ett djupt motstånd mot ämnet. De flesta religioner fördömer självmordshandlingar. I vissa länder är de förbjudna i lag. På en psykologsajt läste jag en intressant teori om varför: Som sociala varelser ser vi det som en plikt att se till att alla står ut med sina liv. Misslyckas vi känner vi skam och skuld.

Malik Bendjellouls anhöriga berättade genast att han hade tagit sitt liv. Ändå valde de flesta medier att inte nämna dödsorsaken. Någonstans i denna beröringsskräck finns möjligen också förklaringen till att det satsas så lite på att förebygga självmord. Staten lägger 150 miljoner per år på trafiksäkerhetsforskning. Forskningen kring suicidprevention får 3 miljoner per år. En sådan prioritering måste vara präglad av ett starkt tabu.

Jämtland ligger av hävd i toppen av självmordsstatistiken. Självmord med vapen är vanligare här än i andra län. Att vi är landets mest vapentäta län har naturligtvis med saken att göra. Visst borde det gå att diskutera reglerna för vapeninnehav på de grunderna, även i ett jägarlän. Och om ett räcke på en bro kan förhindra att någon tar sitt liv i stundens ingivelse så är det väl inte fel att sätta upp ett. Men det är lätt att hamna fel i en jakt på yttre riskfaktorer. Det finns dem som på fullt allvar föreslår krockkuddar på tåg och självmordssäkra avgasrör.

I längden går det inte att göra tillvaron riskfri. Men det går att förbättra möjligheterna till vård för självmordsbenägna personer. De flesta psykiska sjukdomar och depressioner kan botas eller lindras med mediciner och behandling. Det går att ge vårdpersonal fortlöpande utbildning. Det går att lära många fler att upptäcka tidiga signaler. Och det går att satsa mer på forskning som ökar kunskapen om vilka mekanismer som ligger bakom självmord.

Vi kan inte bygga självmordssäkra samhällen. Men vi kan komma en bit på väg. Första steget är att våga prata om det.