Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Det är synd om barnen

Annons

Valet bjöd trots allt på flera glädjeämnen. Socialdemokraterna gör ett lysande resultat i länet. Partiet samlar egen majoritet i Bräcke och Ragunda. I landstinget och Östersund behåller de rödgröna makten och i Strömsund och Berg blir det rött maktskifte. Framgången för sossarna i Berg känns extra kul med tanke på att partiet varit med och fattat tuffa beslut om kommunens skolstruktur. Det lönar sig att ta ansvar medan motsatsen straffar sig. Jag tänker på Bergspartiet som tappar hela 17 procent.

Valets stora förlorare på lokalplanet blev som väntat Centerpartiet. Partiet tappar i princip överallt, i sex av åtta kommuner plus landsting och riksdag. Fiaskot var som sagt väntat och helt följdriktigt. Att kalla sig landsbygdsparti och samtidigt höja avgiften på kåken i Ragunda för att bekosta sänkningen av funkishuset i Nacka håller inte.

Det är dagen efter dagen och jag hör folk som pratar om barnen. ”Jag tycker så synd om barnen som ska behöva växa upp i ett samhälle där politiker vill göra skillnad på människor”, säger en kvinna. Det är en annan slags analys av Sverigedemokraternas framgångar, en analys som inte handlar så mycket om mandatfördelning och regeringsförhandlingar utan om kultur.

När högstadieklassen ska följa höstens första partiledardebatt på SO-lektionen kommer de att höra en partiledare som förespråkar svenskhet, strängare regler för medborgarskap och religiös likriktning. I klassrummet sitter tjejer och pojkar från Iran, Afghanistan, Somalia. Är det mig som Jimmie Åkesson hetsar mot, är det jag som inte passar in? Men jag bor ju här, morsan och farsan betalar skatt och ikväll är det träning med fotbollslaget.

Att Fredrik Reinfeldt bedyrar att Sverigedemokraterna ska hållas borta från köttgrytorna förändrar inte faktum: SD är landets sjätte största parti – marginellt större än Kristdemokraterna och Vänstern – och måste naturligtvis behandlas därefter. Utestängning och locket på är en död strategi. Nu öppnar sig offentligheten för de främlingsfientliga, i debattartiklar och tv-soffor kan partiets företrädare förmedla sina tankar och idéer. Om djurhållningen, skatterna, äldreomsorgen, migrationspolitiken. Kanske Jimmie Åkesson är ”bedrövad” över standarden på landets äldreboenden. Kanske han är ”starkt kritisk” mot de inhumana djurtransporterna.

Det handlar alltså inte bara om spelet i riksdagen. Normaliseringen av det onormala sker på många fronter. Undrar till exempel hur länge det dröjer innan vi kan läsa rubriker av typen ”Laga mat med Jimmie Åkesson”, ”SD-ledaren väljer sina bästa skivspår”, ”Så här spenderar Jimmie Åkesson en ledig dag”?

I det här läget finns inget viktigare än en kraftfull opposition. Och det verkar, med reservation för det slutgiltiga valresultatet, paradoxalt nog vara här som striden kommer att stå. Ska vi ha en opposition som gör sitt jobb eller en opposition som lägger sig platt för att inte riskera att rösta tillsammans med SD? Skulle inte regeringen Reinfeldt nå en lösning med Miljöpartiet återstår för borgerligheten att regera i minoritetsställning. Det innebär att regeringen kan bli nedröstad om SD väljer att gå på oppositionens linje.

När Fredrik Reinfeldt kommenterade valresultatet på söndagskvällen antydde han att uppgiften att hålla SD utan inflytande faller på oppositionen: ”Det är bara i ett läge där SD och de rödgröna går ihop och röstar ned oss som regeringsmakten är hotad”. Ett befängt uttalande! Hallå, vem är egentligen statsminister, vem har ansvar för styrningen av landet?

Kan inte Fredrik Reinfeldt säkerställa ett parlamentariskt underlag i riksdagen måste han dra den yttersta konsekvensen och avgå.

Kalle Olsson

kalle.olsson@ltz.se