Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Deras öde berör fortfarande

På måndag kan Bea Uusma vinna Augustpriset med "Expeditionen. Min kärlekshistoria". Inte alla vet att Jonas Stadling, från Oviken, var korrespondent på Spetsbergen under Andrée-expeditionen 1897.

Annons

Sommaren 1896 gjorde ingenjör Salomon August Andrée sitt första försök att ta sig till Nordpolen med luftballong från Spetsbergen, en ballongfärd som tilldrog sig ett enormt intresse. Trots att de väntade hela sommaren på de rätta vindarna, blev det ingen avfärd. Ett nytt försök gjordes nästa sommar.

Det som var tänkt att bli en svensk vetenskaplig triumf vändes till en tragedi. Efter bara tre dygn kraschlandade ballongen mot packisen nordost om Danskön, på grund av gasförlust och isbeläggning.

Många har fängslats av detta öde med polarfararna. Läkaren Bea Uusma är en av många som har försökt att ta reda på vad som hände med de tre från Andréexpeditionen.

I den illustrerade utgåvan av "Expeditionen. Min kärlekshistoria" och i pocketboken "Expeditionen. Min kärlekshistoria" får läsaren ta del av hennes ansträngningar att försöka få reda på vad som hände de tre i expeditionen på Vitön.

Vad dog de av? Hon har grävt i arkiv, läst och rest i expeditionens fotspår. Hon är helt besatt av tanken att lösa gåtan. Som läsare glömmer man tid och rum när man börjat läsa boken.

Besättningen på Andréexpeditionen bestod förutom av Andrée själv, Nils Strindberg, en ung lovande fysiker med goda kunskaper i fotografering samt ingenjör Knut Fraenkel. Efter att ballongen hade landat på Danskön påbörja de en vandring över polarisen. Man tog sikte mot Frans Josefs land, men på grund av den svåra packisen var det svårt att hålla rätt kurs. Isen och strömmarna förde de tre söderut till den nästan helt glaciärtäckta Vitön där de slog läger den 5 oktober och förberedde sig inför den kommande vintern. Kort därefter dog Strindberg och troligtvis dog även Andrée och Fraenkel inom några dagar.

De närmaste åren efter att ballongen hade försvunnit spekulerades det i hela Europa om vad som hade hänt med Andréeexpeditionen.

Under somrarna 1896-97 var jämten Jonas Stadling Aftonbladets korrespondent på Spetsbergen och fick vara med vid Andrées avfärd den 11 juli 1897. Före avfärden tog Andrée Stadling avsides och berättade att ballongen fått namnet Örnen. Stadling var den som tog de sista bilderna innan luftballongen försvann för alltid.

När Andrée med sina följeslagare inte hördes av, beslöt Stadling att försöka hitta dem. Den 20 april 1898 reste han samt Hans Fraenkel (ingenjör Knut Fraenkels bror som kom från Alsen) och professor H.N. Nilson-Ehle till Sibirien på spaning efter Andrée. Deras letande gav tyvärr inga resultat.

Av en slump hittades kvarlämningar efter expeditionens kroppar 33 år senare av en grupp vetenskapsmän som var på väg till Frans Josef land med m/s Bratvaag. När de närmarade sig Vitön i augusti 1930, gick de iland. Det första de såg när de kommit i land var ett lock från en burk. På en av ishavets mest otillgängliga öar låg ett föremål från civilisationen. Vidare hittade de resterna av en trasig roddbåt samt en båtshake med namnet Andrées polarexp 1896 ingraverad. Senare fann de också liket efter Salomon August Andrée.

Bea Uusma har gjort ett omfattande forskningsarbete. Historia, rättsmedicin, stenografi, zoologi, alla möjliga och omöjliga infallsvinklar har utforskats under de tre år som hon forskat. Hon har gått igenom allt som Nils Strindberg skrivit till sin älskade Anna. Allt har blivit så levande för Bea, det var ju som hon skriver, riktiga personer som åkte och det var riktiga personer som var kvar hemma.

Något dödade Andrée, Strindberg och Fraenkel. Deras öde berör fortfarande. Boken är djupt mänsklig och gripande, som en deckare – men på riktigt.