Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den stulna Sankt Olav-skulpturen

LT fyller 90 år i år. Många profiler har passerat i spalterna. En del har jobbat upp mot 40 år på tidningen – och har hunnit bli välbekanta ansikten. Vi har bett dem att se tillbaka och berätta om sitt bästa minne från sin tid på Länstidningen.

Klicka här för att läsa tidigare delar i artikelserien

Annons

En helg i september 1983 fick vi beskedet om den osannlika kidnappningen: någon eller några hade stulit den ovärderliga Sankt Olav-skulpturen i Åre gamla kyrka.

För en lokaltidning som LT var detta givetvis en enorm nyhet. Sankt Olav är en trästaty från 1300-talet och en av de finaste inventarierna i den gamla kyrkan. Medan byn utanför de tjocka kyrkomurarna genomgått enorma förändringar de senaste hundra åren så svarar kyrkan, med bland annat Sankt Olav, för Åres äldsta historia.

Därför var stölden av den gamla statyn från 1300-talet något som verkligen engagerade och upprörde många. Lokalredaktörerna på LT, Åke Nord och jag, hörde definitivt till den kategorin. Att vi skulle berätta om stölden i tidningen var självklart, men vårt engagemang gick längre än så.

Frågan var om Sankt Olav fanns kvar i trakten eller om tjuven redan fört honom långt från Åre, kanske till och med utomlands. En samlare skulle säkert betala miljonbelopp för en så fin medeltidsskulptur.

Inne i kyrkan hittades en handskriven lapp, där tjuven dementerade att de var några brottslingar. De var i ekonomisk knipa och behövde akut 13 000 kronor och hade därför tagit Sankt Olov och några ljusstakar.

Polisens spaningar på brottsplatsen gav inget. Frågan var om man skulle sitta lugnt i båten och vänta på att stöldgodset skulle komma tillbaka. Prosten i Duved svarade med ett rungande nej.

Jag och Åke Nord kallades till prästgården, där prosten visade sig vara mycket tagen av den fräcka stölden. Sankt Olav var en församlingsmedlem som han bara måste få tillbaka.

Prosten hade en väldigt tydlig idé om hur vi skulle gå till väga. Det här var långt före internet. Han hade ändå lyckats ta reda på att det i Lappland fanns en sierska som kanske skulle kunna berätta var försvunna Sankt Olav fanns. Medan vi bjöds på kaffe och smörgås i det stora prästgårdsköket gick prosten avsides för att ringa sierskan.

Någonstans var detta ett mycket stort steg för honom, att förlita sig på helt andra krafter än Gud och på vad samhället kunde erbjuda. Men nu var det kris och då var allt tillåtet, menade prosten.

Han kom tillbaka en lång stund senare. Jo då, sierskan hade hört talas om den fräcka stölden. Hon kände starkt att Sankt Olav var kvar i Åredalen. Hennes råd var att leta efter honom i en lada, inte långt ifrån Indalsälven.

Nästa morgon samlades vi igen för att leta enligt sierskans instruktioner. Det skulle väl inte vara så svårt att leta igenom ladorna. Trodde vi.

Men efter några timmars resultatlöst spanande insåg vi att det fanns många fler lador i Åredalen än vi någonsin hade kunnat föreställa oss. Och ingen av dem hyste vår Sankt Olav.

När mörkret sänkte sig över Åredalen tvingades vi konstatera att Sankt Olav fortfarande inte var återfunnen.

Stölden engagerade många. Eftersom tjuven skrivit att han behövde 13 000 kronor startades det en spontan insamling där ett antal personer lovade att bidra med pengar, så att man kunde köpa tillbaka skulpturen. Men tjuven hördes inte av. Veckorna gick och Sankt Olav förblev försvunnen.

I januari 1994 grep polisen i Örebro en 33-årig man, misstänkt för ett antal stölder i olika kyrkor. Under förhören medgav mannen att han även varit i Åre gamla kyrka. Han berättade att han gömt stöldgodset intill Åresjön. Polisen i Järpen åkte dit direkt för att se om uppgifterna stämde, men hittade ingenting.

När vi fick höra om detta anmälde vi genast vårt intresse att hjälpa polisen i de fortsatta spaningarna. Vi hade ju redan engagerat oss hårt i jakten på Sankt Olav. Per-Uno Johansson på polisen i Järpen tyckte att det lät bra; ju fler som deltog, desto bättre. Det här var ju långt innan Missing People hade startat. Men strax efteråt återkom Per-Uno; för att inte råka ut för kritik i efterhand måste även ÖP bjudas in till jakten på Sankt Olav.

Attans också! Det innebar att vi inte fick vara ensamma om nyheten. Å andra sidan gav det oss dubbel anledning att verkligen hitta Sankt Olav – och att göra det före ÖP:s lokalreporter.

Fredagen den 20 januari 1994 var en isande kall vinterdag. Tillsammans skidade vi över isen mot södra sidan Åresjön, där Sankt Olof skulle finnas, gömd i en svart plastsäck, under en hög gran.

Om vi ett halvår tidigare hade häpnat över att det fanns så många lador i Åredalen, så var det inget mot upptäckten av hur många stora granar det fanns på södra sidan Åresjön!

Kunde inte tjuven ha gett oss tydligare instruktioner? Här fanns ju tusentals granar!

Vid varje träd upprepade vi samma procedur, staven trycktes ner i snön och sen rörde vi om – försiktigt. Sankt Olav kunde ju ligga där, så det gällde att inte trycka för hårt.

Det var en sällsam upplevelse, att ta sig fram i den tysta bitande kylan mellan höga snötyngda granar. Var det så här det spännande livet som journalist skulle vara?

Ja! Plötsligt hördes ett frasande ljud från staven som Åke kört ner under en gran, det lät inte som det gjort de senaste hundra träden vi testat. Jag var på andra sidan granen och ropade spontant till – det här var något!

Med hjälp av stavarna och sen med händerna fick vi bort snön. Där låg en stor sak i en svart plastsäck, ja det är flera plastsäckar, visade det sig.

Mycket riktigt, där inne låg Sankt Olav, kall, men välbehållen. Även ljusstakarna fanns med!

Vi ordnade en provisorisk transport med hjälp av stavarna. I triumf fördes Sankt Olav som ett jaktbyte över Åresjön och lastades in där bak i polisbilen.

Det fanns tydliga instruktioner om hur vi skulle agera när och om vi hittade helgonet. Han fick inte tas in i värmen i kyrkan, utan skulle köras till Östersund där länsmuseet kunde erbjuda en långsam upptining.

Jag och Åke njöt desto mer av att få komma in i värmen. Vilken härlig dag – och vilket underbart resultat! Sankt Olav återfunnen – och vi kunde stolt få skriva att LT hittade Sankt Olav.

När jag återvänder till Åre vill jag gärna titta in Åre gamla kyrka och hälsa på Sankt Olav. Vi är ju som gamla vänner, med en gemensam historia som inte många andra har…

Läs nästa vecka: Kjell Nilsson-Mäki sammanfattar sina år som illustratör på tidningen.

Fredrik Fryklund