Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den som lever får skratta

Annons

Det är Rasmus Lindberg-vecka i Östersund nu. I går hade Estrad Norr premiär för hans nya pjäs "Den som lever får dö" och nästa fredag gästspelar hans existentiella dansbandsmusikal "Gråt inga tårar i regi" och koreografi av Kajsa Giertz på Storsjöteatern. För regin av "Den som lever får dö" svarar Olle Törnqvist. Det här är duons tredje uppsättning för Estrad Norr efter "Dan då Dan dog" och "Förödelsedagsbarnet". Första gången jag mötte kombon var i "Ljusets hastighet" på Norrbottensteatern 2004. Den räknar jag fortfarande till en av mina starkaste scenkonstupplevelser. "Den som lever får dö" kännetecknas av samma estetik som de tidigare pjäserna, här blandas tid och rum, skeenden går i repris och fast forward, det är fragmentariskt och simultant, textdrivet, vindlande tankebanor, ljudeffekter och – tycker jag – alldeles underbart. Att Lindberg låter Anita Nymans karaktär Ellinor vara drabbad av Alzheimers känns helt logiskt, minnets selektivitet öppnar mot många av de teman Rasmus Lindberg bearbetar. Intrigen i korthet: Anita Nymans Ellinor och Jalle Lindblads Tage har varit gifta i 40 år. Tages bror Helmer, spelad av Gustav Kling, har fotobevis för att äktenskapet varit olyckligt och att Tage förstört Ellinors liv. Här finns också Linda Birgerssons Therese från hemtjänsten som har det himla jobbigt efter "all skit med Tobias". Jag tycker att man lyckats bra med att ge texten fyra perspektiv på skeendet, vilket krävs för att det ska bli riktigt berörande. Lindbergs dramatik bygger på timing och samspelthet och premiärföreställningen har en bit kvar till perfektion. Kan alltså bara bli bättre.

Det handlar mycket om hur vi riggar våra liv för att ta oss igenom dem: bygger fasader, skriver att-göra-listor, kastar flaskor, utmanar på duell. Det övergripande temat, som också återfinns i de tidigare pjäserna, är hur mycket av våra liv vi kan styra genom aktiva val och hur mycket som bara blir, som är öde eller slump? Uttrycket som titeln anspelar på, den som lever får se, pekar också i den riktningen: livet som en film där saker sker och om man hänger kvar får man se hur det går. Och vidare: vad är öde och slump om inte den oerhört komplexa väv av orsakssammanhang som ingen människa helt kan överblicka, och som i sin tur är orsaken till att det aldrig går att styra livet helt själv? Hur medvetet man än väljer kan allt ändå ta slut på en sekund när man krockar med ett annat orsakssammanhang. Och så blir man en del av scb-statistiken över dödsorsaker som Helmer inledningsvis delar ut över publiken. Eller så får man en bilnyckel till frihet i sin hand – för att någon annan gjort ett aktivt val – om än alldeles för sent. Men budskapet är inte uppgivenhet inför ödet utan snarare en uppmaning till en mer förlåtande attityd mot det egna jaget och de val man gjort. Anna Erlandsson bygger ett grå-blått snyggt scenrum med utsikt, tillbakadraget effektivt för att i slutscenen ge utrymme för hinsides prinsesstårta.

Det är tankeväckande, roligt men också sorgligt. I slutscenen sitter jag där och tänker att "Jag fick visst nåt i ögat" för att citera rollfiguren Tage.