Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den privata revolutionen

Annons

Sverige är inte världens mest privatiserade land. Hongkong och en handfull andra länder är mer avreglerade. Än så länge. Men inget annat land i väst har liberaliserats snabbare och mer genomgripande än Sverige de senaste 20 åren. En jämförelse som den amerikanska tankesmedjan The Heritage Foundation gjort visar att det nästan bara är forna kommuniststater som Azerbajdzjan, Albanien och Georgien som haft än ännu snabbare utveckling.

Men vägen från "social demokrati" till att bli världsledande på avregleringar, privatiseringar och valfrihetsreformer har på något märkligt vis skett i tysthet. Processen har pågått i 20 år, men det är först nu som den börjat ifrågasättas brett över partigränserna. Till och med Folkpartiet talar om att stänga ute riskkapitalister från skolan.

Kanske är det först nu som effekterna har blivit tydliga. Det är nu vi inser hur extremt långt individualiseringen av vårt land har gått. När tåget spårar ur inser vi plötsligt att ingen har helhetsansvar för underhållet av järnvägen längre. När vi får syn på en annons på Blocket om en grundskola som är till salu inser hur absurt det svenska skolsystemet är. Inte förrän vi stressat oss sjuka på jobbet inser vi vad det betyder att Sverige ställer lägre krav på rehabilitering än alla andra länder i Europa. Och först när vi blir långtidssjukskrivna inser vi vidden av att bo i ett land som har den snävaste definitionen av "långvarig sjukdom" i hela OECD.

Det är svårt att undgå en känsla av att ha blivit lurad. Det finns många medskyldiga. Privatiseringen av Sverige började under Carl Bildts tid och fortsatte under Göran Perssons. Men det är den nuvarande regeringen som har drivit upp takten. Finansminister Anders Borg är på god väg att uppnå målet som han formulerade redan 1992, som ung sakkunnig åt Carl Bildt: målet att "på ett rationellt och humant sätt nedmontera den generella välfärdspolitiken".