Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Den osolidariske strebern

Jag kommer att tänka på debatten om vinster i välfärden. Vad skiljer den socialistiska bilverkstaden från ett vanligt företag med fyra delägare? Vad skiljer den goda lilla friskolan från den onda vinstmaskinen? Vad är vad?

Annons

Innan jag stänger av bilradion och promenerar in i dagens ekorrhjul hinner jag höra en recension av Göran Greiders Den solidariska genen. Vad är människans drivkraft? Självisk egennytta eller solidaritet? Det är också i de funderingarna jag landar min dag: i Stig Dagermans 40-talsdrama Streber. 

Fyra kamrater driver tillsammans en bilverkstad med socialistiska ideal. Men en av dem, Blom, vill sälja till ett större företag, få större del av vinsten och bli upphöjd till föreståndare. För detta är han beredd att manipulera, intrigera och svika. 

Mattias Silvell tecknar en ytterst obehaglig karaktär vars enda värdemätare är pengar och saker som kostar eller signalerar pengar. I andra änden av skalan svävar Åke (Rasmus Luthanders) bilmekaniker vars sidoverksamhet trapetskonstnär är lätt att göra en symbolisk läsning av: Den högt flygande ideologen kraschlandar i den kapitalistiska verkligheten. 

Jag kommer att tänka på debatten om vinster i välfärden. Vad skiljer den socialistiska bilverkstaden från ett vanligt företag med fyra delägare? Vad skiljer den goda lilla friskolan från den onda vinstmaskinen?  Vad är vad?

Uppsättningen ger inte så många nycklar till vad som gjort Blom till den han är. Gick han in i bilverkstaden med målet att svika eller har viljan till svek kommit på vägen? Klättrar han uppåt med öppna ögon eller kommer hans högmod få honom på fall? I publikens ögon är han redan fallen, men i sina egna?

Uppsättningen utspelar sig i det 40-tal den skrevs i. Även om förutsättningarna är förändrade är diskussionerna om principer närvarande i vår tid. 

Scenografin är däremot metalliskt kall med starka bländljus, järnridåer och ett nät baktill som i vissa belysningar skapar en pixlad effekt kring människorna, som om man såg deras konturer i dålig upplösning. Även ingångsbilden för tankarna till flimrande tv-skärmar. Kanske är det tänkt att signalera framtid, att Streber berör även dagens publik men för mig känns det mer som ett utanpåverk.