Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den ojämna kampen mot terrorismen

Annons

En 28-årig trebarnspappa från Tranås. Som passar på att handla lite julklappar efter att han har kört barnen till ishockeyträningen. Eller som parkerar bilen i Stockholms innerstad och spränger sig själv till evigheten. Vem förblir trygg hockeypappa och vem blir självmordsbombare? Frågan handlar i förlängningen om vår förmåga att upptäcka människor innan de upptäcker de radikala idéerna. Att uppgiften är svår vittnar inte minst helgens terrordåd om.

Nu riktas försiktig kritik mot Säkerhetspolisen för att självmordsbombaren inte fastnat i myndighetens terrorradar. Han skyltade ju till och med sin dragning till våldsbejakande islamism på sin Facebooksida. Folk berättar mycket på Facebook, och skulle Säpo börja följa upp allt suspekt som uttrycks på nätet skulle myndigheten antagligen behöva mångdubbla sin personalstyrka och det totala övervakningssamhället skulle vara ett faktum.

Även om det i detta läge är självklart att fundera över vår terrorberedskap är det samtidigt viktigt att vara ödmjuk inför frågeställningen. Vi talar dels om förutsättningarna för vårt öppna samhälle och rätten till en personlig integritet, dels komplexiteten i den här typen av brottslighet. Islamistisk terrorism är globalisering i sin mest perverterade form – det är världspolitik, segregation, koranskolor i Mellanöstern, men också vad som avhandlas i insynsskyddade källarlokaler i storstädernas betongghetton.

En vilsen yngling växer upp var som helst i världen, hamnar i fel kretsar, reser kors och tvärs, studerar, radikaliseras. Kommer han att ta det sista steget och bli en martyr? I så fall, var, när och hur? Hämnden för svenska soldaters närvaro i Afghanistan behöver inte vara mer än ”en lågprisbiljett bort”, för att citera Aftonbladets Peter Kadhammar.

Sverige kan inte utrota terrorismen, det finns nämligen väldigt lite vi kan göra åt Israels bosättarpolitik, förnedringen på Guantanamo eller USA:s nykoloniala utrikesdoktrin. Sverige kan inte heller driva övervakningen av sina egna medborgare hur långt som helst.

Vad vi däremot kan göra är att satsa mer på vårt mångfalds- och integrationsarbete. Vi måste upptäcka människorna innan de upptäcker de radikala idéerna. Samhällsgemenskapen måste bli större, fler måste få plats.

Där det finns jobb, skola och framtidstro finns det också ett kraftfullt alternativ till de skäggiga gubbarnas predikningar. Men helt trygga kan vi dessvärre aldrig bli.