Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Den motvilliga huvudrollsinnehavaren

Det är något undanglidande över den Hedda Gabler som gästspelade i Östersund i tisdags.

Annons

Som om huvudrollen hade en motvilja mot att spela just huvudroll i dramat om sig själv. Anna Granquists Hedda är ömsom sexuellt utåtagerande, ömsom avmätt ironisk, totalkontrollerad och utlevande okontrollerad. Gör handlingar som får katastrofala konsekvenser för övriga karaktärer med en slags uttråkad nyfikenhet som motiv. Och så, ibland, rämnar fasaden och där: det innersta jaget.

Hedda och maken Jörgen Tessman har precis återvänt från sin halvårslånga bröllopsresa till det hus Hedda en gång råkat önska sig och Jörgen skuldsatt sig för att kunna bo i. Mattias Redbos tolkning av den oerhört anpassningsbare Jörgen Tessman förtjänar ett omnämnande. Hedda älskar inte Jörgen ("använd inte det där sliskiga ordet!") men ser i giftermålet med den underdånige maken möjligheter att fortsätta leva sitt eget liv. Möjligheter som störs av barnet i magen och Per Burells obehaglige assessor Brack som genom hållhakar skaffar sig makt över Hedda.

Henrik Ibsens Hedda Gabler kom ut 1890. I ett brev skriver han att han låtit Hedda behålla sitt flicknamn i pjästiteln för att han ville "antyda att hon som personlighet mer är att uppfatta som sin fars dotter än sin mans hustru". Formuleringen säger en hel del. Om Hedda Gabler men också om Ibsens tid och vår.

I dag är det lätt att läsa valet som en markering av Heddas vilja till självständighet och att inte låta sig formas till en underordnad hustru i ett äktenskap. Kanske är det också det Ibsen avser. Men det citatet ordagrant säger är att det finns två valmöjligheter: sin fars dotter eller sin mans hustru. Det tredje valet, att vara sin egen person, finns inte. Något som också lever kvar i vår tids språkbruk: smaka på ordet "flicknamn".

Med det i åtanke är Anna Köléns bearbetning av Ibsens text spännande. Texten är flyttad till 1930-tal och framför allt har Ejlert Lövborg blivit Elin Lövborg. Rollen Ejlert/Elin Lövborg är allt Jörgen Tessman inte är. Lysande intellektuell författare men också alkoholiserad med närhet till det okontrollerade. Sofia Berg-Böhms Elin är en Karin Boye-lookalike.

Könsbytet öppnar upp flera dörrar. Viktigast är vad det gör med Hedda Gablers längtan efter ett annat liv. Lövborg blir inte bara en påminnelse om beundrare från ett tidigare liv och en motsats till Jörgen Tessman. Elin Lövborg blir det där tredje, den som inte är sin fars dotter eller sin mans hustru, utan sin egen person. Något också Hedda, i alla fall i teorin, skulle kunna välja.

Sara Gieses Hedda Gabler vibrerar av sexuell energi och outsagd undertext. Den drar linjer in i vår tid som när Sofia Berg-Böhms Elin Lövborg, ensam vid sitt piano, gör en skör och stark tolkning av Nirvanas "Come as you are". En text som Cobain själv hävdat handlar om människor och hur de förväntas uppträda. Ett beteende som tillsammans med textraden and "I swear that I don't have a gun" oundvikligt leder till slutet för Hedda Gabler.

Malin Palmqvist