Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den krassa verkligheten

/
  • Släck branden, Pappa! Släck Den Arge. Men ingen kan släcka. Ingen, ingen. Ingen kan stoppa vid brand. Kan inte. Kan inte släcka Den Arge. Foto: Scanpix
  • Voj hör allt genom väggen. Mamma, Mamma. Låt inte Den Arge ta dig.

Folksagorna är fulla av ondskefulla drakar och monster men aldrig förr har vi sett en bilderbok för små barn där pappan slår. Ändå kunde vi häromdagen i LT se rubriken ”Pappa hotade slå ihjäl sin femårige son och hans mamma”.

Annons

Det är ingen saga utan den krassa verkligheten, så hemsk att vi inte vet hur vi ska hantera den.

Gro Dahles och Svein Nyhus bok ”Den Arge” kanske chockerar och provocerar men paret har egentligen bara satt ord och bild på ett samhällsproblem som drabbar många barn och i värsta fall ödelägger deras liv.

Även om barn i Sverige numera erkänns som brottsoffer, vilket hände helt nyligen, har Norge kommit längre i behandling av våld i nära relationer.

Man arbetar öppet och frivilligt i så kallade Familjehus, där man istället för att utse offer och förövare hjälper hela familjer förebyggande, medan i Sverige behandling är tillgänglig endast för redan dömda män som sitter i fängelse.

Boken ”Den Arge” har tillkommit på initiativ av familjerådgivare och psykolog inom projektet ”Vitne til vold” och två geniala konstnärer som arbetar intimt och kärleksfullt tillsammans har kunnat uttrycka det outhärdliga på ett sätt som känns förlösande och inte skuldbeläggande. Allt som finns måste man kunna tala om, i förnekande och mörker växer trollen, det är utgångspunkten.

Pappa är huvudpersonen som allt kretsar kring. Boj och Mamma avläser stämningen med intensiv och ängslig uppmärksamhet. Är Pappa tyst? Är Pappa glad? Är Pappa lugn?

I Svein Nyhus bilder talar varje detalj, hammaren på byrån, fiskarna i akvariet, skiftnyckeln på stolen och Pappas väldiga händer om ett fruktansvärt hot.

Huset är mörkt och stängt, gluggar istället för fönster. Boj hör klockan slå hundra slag och vädjar inom sig. Jag ska bli så snäll. Inte säga ett ord. Ska inte andas. Mamma rättar till och slår knut på sig själv men ingenting kan stoppa Den Arges utbrott.

Det flammande röda, hemska våldet, då Mamma och Boj är försvarslösa som småkryp, då Boj försvinner bort i en lyckodröm med grannens hund, övergår på nästa uppslag i sot och aska. Den Arge ser förödelsen, trasiga dörren, den krossade skålen.

Nu gråter Pappa och måste plåstras, tröstas och skötas om. Han ska aldrig mer bli arg och allt är så bra, så bra säger Mamma. Och hemligt, för vem skulle annars laga bilen och ordna med datorn?

Det finns en tant med en stor hund som vet om Boj och på något sätt kommer en dag full av fåglar och vind. En dag med knack på dörren. Det är Kungen. Det poetiska språket kan tolkas så att Pappa kommer i fängelse alternativt behandlingshem.

Pappa får bo hos Kungen och laga sig själv. Det är inte ditt fel, säger Kungen till Boj. Pappa går ner på knä och säger: Förlåt, Boj. Det är inte ditt fel. Alla dörrar på vid gavel. Sol och luft och vind i håret. I den bästa av världar kan det bli så, tänker jag.

Kanske kan Den Arge hjälpa till, om den används med varsamhet och pedagogisk medvetenhet, och bidra till större öppenhet och friskare relationer i familjer.

Mer läsning

Annons