Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den gode herden

Annons

Jag är den gode herden.

Den gode herden

ger sitt liv för fåren.

(Joh. 10.11)

Det var dags att återvända till studierna efter påsklovet. Men innan bussen avgick från Tärnaby ville jag än en gång besöka morfar på sjukstugan. Vårvintersolen lyste in i rummet. På kommoden intill sängen låg den nötta Bibeln och psalmboken. Morfar viskade fram sin önskan att jag skulle läsa Davids tjugotredje psalm:

Herren är min herde, mig skall intet fattas,

han låter mig vila på gröna ängar, han för mig till vatten där jag finner ro,

han vederkvicker min själ, han leder mig på rätta vägar,

för sitt namns skull.

Om jag ock vandrar i dödsskuggans dal,

fruktar jag intet ont, ty du är med mig,

din käpp och stav, de trösta mig.

Morfar var en fängslande berättare. Sin viktigaste berättelse hade han sparat till vårt sista möte. Många gånger hade han skildrat den dramatiska händelse i unga år, då snöskredet begravde honom.

Förgäves hade han kämpat för att ta sig upp ur snömassorna. Först efter två dygn kom räddningen, när några husbönder från hembyn lyckades gräva fram den unge ripjägaren.

Som genom ett under kom han ifrån äventyret utan några men för framtiden!

När jag läst herdepsalmen kom morfars vittnesbörd om det mest avgörande som hände honom i den vita graven: ”Där blev jag återfunnen av den gode Herden. Han lyfte mig upp i sin famn som en hjälplös renkalv. Han räddade mig till livet”.

Morfar fattade min hand och fortsatte: ”Sedan dess har jag lyssnat efter Hans röst och försökt följa Honom. Han har aldrig övergett mig och i livets motlut har Han burit mig som den gången i snöskredet. I Hans armar vilar jag och jag vet att Han skall bära mig hem till den stora glädjen. För Han är den gode Herden, min uppståndne Frälsare”.

Hans ögon lyste i en stilla glädje. En uppståndelsens ljusa segerton vibrerade i sjukrummet. Och påskens sol lånade åt Ryfjället Tabors glans!

Låt oss be!

O natt som över mörkret vann

en oförgänglig seger. O natt som mer än solen kan

i djupen tränga neder.

Gör oss till seende på nytt.

O Herre Krist, i mörkrets mitt

om ljus från Dig vi beder. Amen.

(Sv. ps. 461:3)

 

Mer läsning

Annons