Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Den farliga utslätningen av partipolitiken

Att Moderaterna lagom till valspurten utropat sig själv inte bara till det nya utan till ”det enda arbetarpartiet” har av många uppfattats om svenskt rekord i politisk fräckhet.

Annons

Och visst är det fräckt så det förslår, men å andra sidan inget riktigt nytt. Under Thorbjörn Fälldins glansdagar i det tidiga sjuttiotalet försökte sig Centern – med viss framgång – på samma illusionsnummer genom att utmåla sig som den gammaldags hederliga socialdemokratins verkliga arvtagare.

”Centern tycker som LO” stod det dessutom rentav på valaffischerna, vilket naturligtvis retade många.

Vill man kan man se detta som ett tidigt uttryck för vad statsvetarna på senare år börjat kalla triangulering, vilket i sin tur egentligen bara är ett finare ord för stjäla. När partierna ägnar sig åt triangulering innebär det att de försöker hitta nya positioner på det politiska fältet just genom att lägga beslag på honnörsbegrepp som tidigare förknippats med motståndarsidan.

Tony Blairs förvandling av brittiska Labour till ett mittenparti anses vara ett lyckat exempel på triangulering, liksom att Venstre under Anders Fogh Rasmussen berövade Socialdemokraterna positionen som Danmarks största parti genom att lägga beslag på bärande delar av deras välfärdspolitik.

Det är inte minst det danska exemplet som stått i förgrunden för våra svenska moderaters åtminstone hittills mycket framgångsrika politiska skinnömsning under Fredrik Reinfeldt.

Och en höger som inte längre vill kännas vid sin gamla politik utan tvärtom vill framstå som minst lika svuren anhängare av den svenska modellen som Socialdemokraterna har ju onekligen visat sig vara en långt svårare motståndare för Göran Persson och Mona Sahlin än den höger som Olof Palme och Tage Erlander hade att kämpa mot.

Samtidigt innebär Moderaternas nya skepnad ett allt grötigare mittfält. Med partier som blir allt svårare att skilja från varann, har företrädare med ungefär samma bakgrund, som ser likadana ut och låter ungefär likadant.

De närmaste veckorna kommer de dessutom på många ställen att sitta i valstugor som också är intill förväxling lika. Men demokratin mår bäst av klara alternativ. Det är inte hälsosamt om alternativen för stora väljargrupper alltmer bara framstår som blåkopior av varann.

Faran är att alltfler då struntar i att gå och rösta över huvud taget. Eller att det öppnar för politiska ytterligheter som bättre fyller deras önskan om tydlighet. Fram till den omdömeslösa sedelbränningen under Almedalsveckan framstod Gudrun Schyman och FI som ett möjligt protestalternativ. Nu kan det mycket väl bli Jimmie Åkesson i stället.