Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Demonisera eller inte demonisera

Annons

Vi ska inte demonisera Sverigedemokraterna – i varje fall inte Sverigedemokraternas väljare. Det är en åsikt jag hört efter valet både bland Socialdemokrater och andra. En annan fråga är: Ska vi beskriva dem som rasister eller inte? Klart är att partiet är sprunget ur en rasistisk rörelse och att det finns rötägg av den typen kvar i partiet.

Jag ser partiets aktivister som en blandning av rasister, främlingsfientliga och främlingsrädda. Merparten av partiets väljare är nog just mest rädda. Desto mer tragiskt är det att partiets framgång också skapar rädsla. Hos andra.

Låt mig gå tillbaka till tidigt 90-tal. På storgrabbens skola höll femmorna klassfest med allt kul som hör till i form av dricka, godis, dans och lekar.

När tre stora killar i äldre tonåren med rakade skallar kom dit las sordin på stämningen.

På den tiden var det bara skinnskallar som såg ut så. Såna gör alla barn oroliga. Men ännu mer oroliga blir den som inte själv ser ut som en typisk svensk hur nu en sån ser ut, eller om man själv eller föräldrarna kommer från ett annat land. Jag är ännu stolt över att jag fick de hårlösa att lomma i väg från festen.

Jag tror att Sverigedemokraternas valframgång är ungefär lika otäck för alla invandrare som skinnskallarnas besök den gången. Därav den enorma uppslutningen i de demonstationer i Stockholm, Göteborg och Malmö, som startades via Facebook i motvilja över att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen.

Den otäcka konsekvensen av främlingsrädslan är därmed tydliggjord. Den föder rädsla hos andra. Genom att peka ut människor för något man inte kan ändra, som utseende eller ursprung, skapas en ond cirkel som bara kan föda mer av ondska och mer rädsla. Vi ska inte idealisera invandrarna. Hos en del av dem finns också rädslor och fördomar mot andra. Vi ska heller inte demonisera de främlingsrädda. Men vi ska bekämpa det parti de stöder, eftersom det skapar mer rädsla.