Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dela upp bankerna

Finansminister Anders Borg (M) berättade i januari på ett SNS-seminarium hur nära det var att svenska staten under den akuta krisen i Lettland i juni 2009 hade tvingats ta över Swedbank och S-E-banken.

Annons

Det hade räckt med att ingen överenskommelse hade nåtts mellan Lettland och G7-länderna. Under sex timmar stod det och vägde. Hade Lettland tvingats skriva ner lån, hade de svenska storbankerna som finansierat den våldsamma kreditexpansionen varit illa ute. Liksom Sverige.

Sverige har en statsskuld på väg ner mot 30 procent. Men, skriver Ann-Marie Lindgren i en analys från Arbetarrörelsens Tankesmedja (och hänvisar till Andreas Cervenka i SvD Näringsliv 17 april): De fyra svenska storbankernas utlandsupplåning är i dag 1,5 gånger Sveriges BNP.

Cervenka påpekar att det krisande Irlands statsskuld före krisen var 25 procent av BNP. Den är nu, sen staten tagit över bankernas skulder, 120 procent av BNP. Faktum är att till de länder som drabbats hårdast i finanskrisen hör de länder där finansmarknaden växt sig starkast. Island, som nu tvistar med långivare om vem som ska betala skulderna, är ett övertydligt exempel. Men för att tydliggöra problemet för svensk del: i dag är det bara Schweiz, Storbritannien och Nederländerna som har större banksektor än Sverige.

Lindgren menar som Cervenka att vi därmed kanske ska ha lite större förståelse för Anders Borgs försiktighet. Fast, säger Lindgren korrekt. Om han ändå lägger fem miljarder på skattesänkningar, så kan man förstås invända att det hade varit klokare att använda dem till investeringar. Men det är en annan diskussion.

Hur stor är då risken för förnyade finanskriser. I torsdagens SvD står att läsa om tillståndet i USA:s största bank, Bank of America. Det är inte uppmuntrande. Efter ett så kallat ”stresstest” nekades banken att höja aktieutdelningen. En lekman frågar sig varför man överhuvudtaget får ha utdelning till aktieägarna. Samtidigt får chefen sluta. Risker finns uppenbarligen kvar. Vi har all anledning att kräva skärpt övervakning av de storbanker som nu regelmässigt tar risker så stora att de bara kan räddas av skattebetalarna.

När staten sätter upp dåliga eller obefintliga regelverk kommer driftiga personer alltid att utnyttja och försvara dem precis som på den el-”marknad”, som bara gynnar elproducenterna på bekostnad av hushåll och industri. I banksektorn talar bankerna om hur lånen blir dyrare om kapitaltäckningskraven höjs. Men man talar tyst om hur de själva tar vinsterna när det går bra samtidigt som förluster ”socialiseras”.

I Lettland fick letter och ryssar ta hela smällen. Det var tur för svenska skattebetalare det. på Island får skattebetalarna ta smällen för ett antal storkapitalisters misslyckande. Detta kan inte fortsätta. Börja med att dela upp bankerna. Skilj normal bankverksamhet utan vilket samhället inte fungerar, från spekulationsekonomin i den finansiella sektorn. Då kan deras aktieägare ta smällen när det krisar, i stället för som nu skattebetalarna.