Annons
Vidare till ltz.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Debatt: Varför ta ställning för illegal jakt?

Under de senaste åren har uppmärksamheten runt grova jaktbrott på rovdjur ökat. Jag har som åklagare hanterat dessa brott i 24 år. Under den tid som jag arbetat med grova jaktbrott har stämningen förändrats. Jag är djupt orolig för vad som kan hända om inte tonen i debatten förändras.

Det är lätt att peka på när den förändringen skedde, det var i samband med det så kallade Lillhärdalsmålet. Ett åtal om misstänkt vargjakt som inträffade 2012 och ogillades i både tingsrätten och hovrätten. Jag rekommenderar gärna intresserade att läsa domarna. Vid förhandlingen i Mora var det organiserade demonstrationer utanför tingsrätten med förtryckta plakat som vände sig mot den åklagare som person som hade väckt åtalet. Under pågående mål gick en rad i jaktkretsar kända personer ut i en debattartikel och krävde att åklagaren skulle avsättas.

Efter Lillhärdal har det getts stort utrymme i debatten åt personer som kritiserar oss ansvariga myndigheter. Debattörerna är ofta kritiska mot länsstyrelse, åklagare och polis, påstår att vi ägnar oss åt aktivism och de tar inte sällan ställning för den eller de som är misstänkta för jaktbrott under pågående polisutredning. Det har också i en uppmärksammad utredning skett flera polisanmälningar från misstänkt och försvarare mot såväl åklagaren som poliser, det innan ens åtal har väckts. I andra fall har länsstyrelsens naturbevakare angripits. Liknande sker sällan eller aldrig i annan brottslighet vi hanterar. Naturligtvis ska länsstyrelse, polis och åklagare kunna granskas. Men vi har en laglig skyldighet att utreda brott, vi har en plikt att åtala och arbetar under tjänsteansvar. Men vi är inte privatpersoner utan representerar Staten.

Grova jaktbrott avseende illegal jakt på rovdjur har alltid varit en väldigt sällan förekommande brottstyp och utgör en mycket lite del av miljöåklagarens arbetstid. Det handlar om bara mellan 50 – 80 brottsanmälningar per år. De flesta ärenden läggs ner ganska snabbt då det saknas något att utreda. En del av det som anmäls är inte ens brott. Ungefär tio procent av anmälningarna, alltså 5-10 fall per år, leder till att en förundersökning inleds och de flesta av dem avslutas med att utredningen avslutas och att ingen lagföring sker. Några enstaka ärenden leder till åtal eller annan lagföring.

Den jämförelse Brottsförebyggande rådet (BRÅ) gjorde 2007 av antalet hanterade misstankar och de siffror rovdjursforskningen tar fram på illegalt jagade arter visade att antalet brottsanmälningar borde vara flera gånger högre än vad de faktiskt är. Kort sagt, de flesta brott upptäcks inte alls. Det är en mycket liten del av illegal jakt på svenska rovdjur som hanteras i svenska domstolar.

Under de senaste fem åren har jag och mina kollegor hanterat fjorton ärenden om grova jaktbrott och tio av dem har slutat med fällande domar, varav fem åtal lett till fängelsedomar på mellan sex månader – två år. Ser man till enbart ärenden gällande björn, varg, järv och lo har fem åtal slutat med fällande domar och fyra åtal har ogillats.

Att en så försvinnande liten del av den illegala jakten utreds och når domstol är något som borde uppröra landets jägarorganisationer och engagera politiker. Men i stället har många högljudda röster och framstående representanter för organisationer vänt sig mot oss tjänstemän som har att upptäcka, utreda och lagföra den här brottsligheten.

Man kan undra varför det är så?

Christer B. Jarlås

Christer B. Jarlås arbetar som åklagare sedan 32 år. Han har varit miljöåklagare sedan 1996. Han är stationerad i Östersund. Han har suttit som expert i flera rovdjursutredningar och sitter som åklagarrepresentant i nationella myndighetsgemensamma samverkansgrupper mot illegal jakt på rovdjur.

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel