Annons
Vidare till ltz.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Debatt: Ta er samman om försvarspolitiken

Från rörande enighet till ett tröstlöst sandlådekrig. Så skulle man kunna sammanfatta det senaste årets turer i svensk försvarspolitik. Härom dagen havererade åter de försvarspolitiska förhandlingarna, Försvarsberedningen skjuter återigen fram slutdatum för att nå en överenskommelse kring nästa försvarsbeslut. När den politiska oförmågan att komma överens blir så total som inom svensk försvarspolitik just nu, riskerar förutsättningarna för att lyckas med det man eventuellt kommer överens om att raseras ändå.

Vi har naturligtvis förståelse för att enighet och breda politiska överenskommelser kan ta tid att uppnå. Men, att denna enighet nu aldrig verkar kunna uppnås, trots en i det närmaste unik samstämmighet bland de politiska partierna om behovet av att stärka den militära försvarsförmågan, finner vi oacceptabelt.

Att processerna hela tiden skjuts framåt minskar också utrymmet för övriga förberedelser som behöver göras utanför riksdagen innan dess att nästa försvarsbeslut ska klubbas i riksdagen i höst.

Genom att ständigt kräva nya utredningar lägger politiken även ett orättvist ansvar på sin myndighet, Försvarsmakten. Den analys av förslagen i Försvarsberedningens rapporter som Försvarsmakten presenterade den 15 november i fjol var väl genomarbetad, trots otydliga direktiv och snäva tidsramar. Man pekade nyktert på diskrepansen mellan de politiska önskemålen och de ekonomiska medel som föreslogs, och berättade vad man hade möjlighet att genomföra inom givna ramar.

I efterhand får vi nästan intrycket att politiken ger Försvarsmakten skulden för att det inte går att förverkliga förslagen med de angivna ekonomiska tillskotten, när myndigheten i själva verket endast varit tydliga med att man inte kan få allt man pekar på exakt när man vill ha det om man inte är beredd att betala vad det kostar.

Detta politiska käbbel, för det är precis så det framstår för oss utomstående betraktare, riskerar nu att fullständigt sänka inte bara den långsiktiga satsningen på försvaret som i princip alla partier är överens om behövs. Även den breda politiska enighet, som är så viktig när beslut som förväntas ligga fast under en fem-, tio- eller femtonårsperiod skall fattas, riskerar nu alltså att haverera.

Att det sker mitt under den värsta samhällskris Sverige skådat i modern tid gör det extra beklagligt. Nu, om någonsin, torde det vara tydligt hur oerhört viktigt det är med en god nationell beredskap och en väl utvecklad förmåga att som samhälle möta både väntade och oväntade hot och utmaningar. Vi lade ner det civila försvaret under 90-talet. Den struktur och förmåga som då fanns hade tjänat oss väl under denna kris. Vi lade ner det mesta av vårt militära försvar under samma period. Detta till trots har Försvarsmakten under Coronapandemin bidragit med stort och omfattande stöd till samhället. Ett stöd som varit långt större och med betydligt mer effekt om vi haft kvar en försvarsmakt dimensionerad för sin verkliga uppgift.

Lärdomar från detta måste dras, och när det kommer till svensk försvarspolitik måste de dras här och nu. Det är nämligen här och nu våra försvarspolitiker ska göra just det vi medborgare röstat fram dem för att göra – fatta beslut om framtiden för vår säkerhet, beredskap och möjlighet att försvara oss om någon vill oss illa.

Den solidaritet och det hopp om ömsesidig hjälp varpå vi bygger mycket av vår säkerhetspolitik känns i dag heller inte lika självklar som den var för ett par månader sedan. Förutom att tydliggöra våra inhemska brister i beredskapen har coronakrisen även visat hur många nationer främst ser till sig själva den dag krisen är ett faktum. Krisen tas som intäkt och ursäkt för stormakter att flytta fram sina geopolitiska positioner, med risk för ökad global spänning. Samtidigt pekar den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten (Must) i sin årsredovisning på att risken för militära konfrontationer i Sveriges närområde ökar. Och enligt FOI kommer den ryska militära förmågeutvecklingen fortsätta att stärkas och konsolideras åtminstone fram till 2029.

Kort sagt, sällan har behovet för politisk enighet i försvars- och säkerhetspolitiska frågor varit större.

Historiskt är det som nu händer i försvarspolitiken tyvärr inte unikt. Även om man oftast lyckats uppnå någon form av blocköverskridande enighet i försvarsbesluten är det snarare regel än undantag med underfinansierade försvarsbeslut, att låta Försvarsmaktens anslag verka som budgetregulator, eller använda den försvarspolitiska arenan till politiskt rävspel och tjuvnyp.

Tiden för detta torde vara över, men det är med vemod vi konstaterar att så inte verkar vara fallet.

Något vi tyvärr även noterar i sammanhanget är den i det närmaste totala avsaknaden av diskussion kring den tveklöst viktigaste komponenten i ett starkare försvar – personalen.

Organisationen Folk och Försvar har låtit de försvarspolitiskt ansvariga politikerna i respektive riksdagsparti ge sin syn på framtidens försvarspolitik. När åtta partier ges möjlighet att i artiklar utveckla sin syn på framtidens försvar nämner endast ett (1) parti, i en bisats, brist på soldater och officerare. I övrigt nämns inte med ett ord den absolut mest oundgängliga komponenten för möjligheten att återuppbygga en stark försvarsmakt – dess personal.

Materiel till en fullt rustad pansarskyttebataljon kan, om viljan finns och nöden så kräver, införskaffas inom loppet av några månader. Personal till att hantera, reparera, underhålla eller utbilda andra på samma materiel tar åratal att producera. Personal att leda bataljonen tar ett decennium, minst, att få fram.

Personalen är vår viktigaste resurs. Detta är något vår överbefälhavare understryker gång på gång. Men när denna så oerhört kritiska fråga inte ens nämns av dem som ska besluta om ett framtida försvar, ett försvar som redan idag lider av personalbrist ska tilläggas, då undrar man om ÖB:s ord nått fram hela vägen till riksdagen.

Håkan Sparr

Förbundsordförande, Försvarsförbundet

Lars Fresker

Förbundsordförande, Officersförbundet

Fotnot: Artikeln publicerades först i det politiska nyhetsbrevet Altinget.se

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel