Annons
Vidare till ltz.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Debatt: Staten drar sig ur mindre kommuner

Framtidens välfärd kräver att utjämningssystemet förmår balansera både glesbygdens och stadens utmaningar.

Det kräver ett system anpassat för framtiden snarare än justeringar av gamla antaganden. Förslaget till ny kostnadsutjämning innebär ingen förändring av det faktum att systemet blivit ”lappat och lagat” sedan mitten av 1990-talet. Utjämningssystemet, med dess olika delar, behöver ses över i ett sammanhang. Det är mer än resurser som måste föras in i ekvationen. Diskussionen kring kostnadsutjämningen visar på ökad polarisering mellan stad och land, som - om den fördjupas - riskerar sammanhållningen.

Både de som ger och får i systemet delar samma oro. Allt färre ska försörja fler i en tid då kraven på välfärdens utformning och innehåll är både hög och individuell. Det kommunala självstyret bygger på en fungerande utjämning. En klok utformning av systemet med dess olika delar i form av inkomstutjämning, kostnadsutjämning, LSS-utjämning och strukturbidrag, är därför nödvändig för att inte systemet ska leda till negativa konsekvenser. Sverige ser olika ut, förutsättningarna skiftar. Det är, med andra ord, behov, inte kostnader som ska utjämnas. Att utredningen döpt betänkandet till ”Lite mer lika” är ärligt. När antaganden som bygger på delvis föråldrad verklighet enbart justeras, blir resultatet inte annat än just så; lite mer. Det är därför viktigt att debatten om kostnadsutjämningen inte tillåts skymma huvudfrågan: statsbidragens storlek och utformning. Staten måste säkra ökade statsbidrag till regioner och kommuner. Statsbidragen ska vara generella och inte kopplade till särskilda åtgärder. Ju krångligare strukturer och villkor, desto mindre chans att de används på ett för välfärden effektivt sätt. Statskontoret har konstaterat att det är de små kommunerna som missgynnas av riktade statsbidrag.

Statliga investeringar i välfärden, följsamma lagar och regelverk samt samsyn mellan de nationella, regionala och lokala nivåerna är framgångsfaktorer. Staten bör ta ansvar för att de statliga strukturerna samfällt bidrar till att välfärden utvecklas. Nedmonteringen av Arbetsförmedlingen är tyvärr bara ett exempel på statlig reträtt. Om staten inte vidtar åtgärder kommer mer än varannan kommun år 2021 sakna statlig närvaro.

Utjämningssystemet är en del i att hålla samman ett land. SKL är i grunden positivt inställd till kostnadsutjämningens förslag. Ett utjämningssystem kan inte få samtligas gillande, men det måste tolereras av berörda. SKL:s prognos över utjämningssystemets omfördelning till år 2030 visar att kommuner och regioner med befolkningstillväxt får ta ett avsevärt större ansvar.

SKL har i sitt yttrande över förslaget pekat på flera delar som behöver utredas vidare. Det gäller bland annat ”gleshetskompensation” och variabeln för ”barn i ekonomiskt utsatta hushåll”. Den gleshetskomponent som förslaget baseras på är delvis 20 år gamla antaganden. Utredningen tar inte hänsyn till hur den moderna människan lever, att hen bor på en ort, arbetar på en annan och vid behov söker vård i den region hen googlat har den bästa. Utredningen utgår från att all välfärd konsumeras inom den egna kommunen eller regionen.

Utjämningssystemets träffsäkerhet måste kontinuerligt följas och utvärderas. Så sker inte i dag. Det är anmärkningsvärt med tanke på att systemet omfördelar 150 miljarder brutto, vilket motsvarar 3 försvarsbudgetar.

En kontinuerlig uppföljning är en förutsättning för systemet legitimitet. SKL:s medlemmar är de som har facit till hur staten bör utforma stöd och satsningar för att de ska få önskad effekt – en bra välfärd oavsett var i landet man bor.

Anders Knape, ordförande SKL

Fotnot: Artikeln publicerades tidigare i veckan i tidningen Expressen.

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel