Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Debatt: Rekviem över svensk bostadspolitik

Annons

Jag hade fullständigt glömt bort sången Lyckliga gatan, som Anna-Lena Löfgren sjöng 1967. Så hörde jag den hos en kompis. Det blev en stor hit, som hängde kvar länge på tio -i-topplistan. Lyckliga gatan handlade främst om rivningsraseriet i Stockholm, men många i andra svenska städer upplevde samma fenomen, när Socialdemokraterna skulle riva för ljus och luft, inte minst i Göteborg och Malmö.

Stadsdelen Lugnet i Malmö och Rosengård är belysande exempel. Lugnet var en idyll, en oas strax söder om kanalen i centrala Malmö, med låga hus och trädgårdar med fruktträd, blommor och surrande humlor och bin. Bostadsstandarden var relativt låg, men den sociala miljön kompenserade för detta.

Just så som Anna-Lena Löfgren sjunger om sin lyckliga gata. Så upplevde många det som "tvångsförflyttades" till Rosengård, där verkligen betongen svävar högt över marken och alienationen härskar. På lugnet byggde sossarna sedan högt och tätt för den borgerliga familjen och inte för kollektiv gemenskap.

"Lyckliga gatan du, som varje dag hörde vårt glam. En gång fanns rosor här där nu en stad fort växer fram. Lyckliga gatan du finns inte mer. Du har försvunnit med hela kvarter Tystnat har leken, tystnat har sången. Högt över marken svävar betongen. När jag kom åter var allt så förändrat trampat och skövlat, fördärvat och skändat..."

Ja, detta var sossepamparnas gåva till staden! De som ansåg att Lugnet bara var en kvarleva av fattigdom och usla bostäder. Men dessa socialingenjörer har aldrig fattat vad som är en levande miljö. De är krassa materialister, som tror att det främst och bara är funktionalistisk modernitet folket vill ha. Därför är deras politiska program en förödande teknokrati och social ingenjörskonst. Den svenska katastrofala bostadspolitiken signum Rosengård kan vi tacka dem för och deras medlöpare inom stadsplanerar- och arkitektkåren.

"Skall mellan dessa höga hus en dag, stiga en sång. Lika förunderlig och skön som den vi hört en gång. Ja, allt är borta och det är bara så, ändå så vill jag nog inte förstå. Att min idyll, som alla vill glömma. Nu är en dröm som jag en gång fått drömma. Allting är borta, huset och linden Och mina vänner skingrats för vinden." https://www.youtube.com/watch?v=70k2lHsBMKo

Alf Ronnby

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel
Annons