Annons
Vidare till ltz.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Debatt: Klarar vi ett Coronautbrott?

För några dagar sedan kunde det konstateras att över 1000 personer har mist livet till följd av coronaviruset. Viruset har som bekant även nått Sverige, vilket Folkhälsomyndigheten först kunde bekräfta efter att en person konstaterats smittad i Jönköpings län.

Med anledning av den pågående epidemin beslutade nyligen FN-organet WHO (World Health Organization) att utlysa ett internationellt hälsonödläge. Nödläget är den allvarligaste som FN kan utfärda och innebär bland annat att större resurser, mer personal och striktare kontroller ska sättas in för att stoppa utbrottet.

Socialminister Lena Hallengren (S) har som följd av situationen påtalat att det tuffa läget inom den svenska vården inte är något som kommer att påverka hanteringen av ett eventuellt utbrott i Sverige och att vårt land är väl förberett för en potentiell epidemi.

Frågan många ställer sig är dock hur pass väl denna uppfattning verkligen rimmar med verkligheten.

Det är nämligen med befogad oro som man ser tillbaka på hur den svenska krishanteringsförmågan från politikernas håll har fungerat tidigare, som hittills präglats av både passivitet och naivitet.

I dagsläget finns endast en högisoleringsenhet i Linköping med tre specialbyggda vårdenheter där patienter med svårt smittsamma sjukdomar kan tas om hand.

Sverigedemokraterna menade redan för drygt fem år sedan att detta var allt för otillräckligt och föreslog då att man skulle höja

beredskapen för en eventuell situation där Sverige skulle drabbas av en epidemi. Bland annat föreslog vi att antalet vårdplatser som kan ta emot extremt smittsamma patienter (samhällsfarliga sjukdomar) skulle utökas, vilket dessvärre föll för döva öron hos övriga riksdagspartier.

Som tidigare nämnt vet vi även att svensk sjukvård överlag är satt under hård press, och är så pass underdimensionerad att vi numera har minst antal vårdplatser i hela EU. Detta har lett till återkommande rapporter om bland annat stressrelaterade felbehandlingar, långa väntetider och patienter som får ligga i korridorerna i brist på sängplatser.

Vårt land har dessutom få intensivvårdsplatser i förhållande till jämförbara länder i Europa. Senaste siffran visar att vi bara har fem platser per 100 000 invånare. Om barnintensivvårdplatserna tas bort ur statistiken blir siffran ännu lägre - på 4,89 vårdplatser per 100 000 invånare. Den siffran kan jämföras med snittet i Europa, som är 11,5.

I ljuset av denna situation blir det närmast bisarrt att höra Sveriges ansvarige statsråd hävda att vi står väl förberedda inför en potentiell epidemi av ett dödligt virus.

När det inte ens finns tillräckligt med vårdplatser i dagsläget, hur skulle det bli om en stor del av Sveriges befolkning blev i akut behov av vård som följd av det dödliga coronaviruset? Har Sverige verkligen kapacitet att förse vård till hundra- eller tusentals ytterligare människor vid ett potentiellt nödläge?

Forskare och andra experter har under lång tid varnat för att det bara är en tidsfråga innan en ännu allvarligare epidemi bryter ut och att det är något samhället måste ha en välutvecklad beredskap för.

Den krassa verkligheten är dock att Sverige har en lång väg kvar att gå i det avseendet.

Även om det nuvarande utbrottet av coronaviruset visar sig vara kontrollerbart är vår förhoppning att det åtminstone blir en lärdom om att den här typen av scenarion måste tas på mycket större allvar.

Nästa gång kan det nämligen vara för sent.

Per Ramhorn (SD)

Hälso- och sjukvårdspolitisk talesperson och ledamot i Socialutskottet

Clara Aranda (SD)

Ledamot i Socialutskottet

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel