Annons
Vidare till ltz.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Debatt: EU – en allt för dyr superstat

Då vi ska tackla följderna av coronapandemin ekonomiskt, måste vi varje gång ha ett godkännande från EU. Sverige och regeringen har inte längre någon självständighet och självbestämmande i ekonomiska frågor. Vi är underkastade EU:s lagar och byråkrati. Det var bland annat den erfarenheten av underkastelse som gjorde att britterna röstade ja till utträde ur EU.

Det var inte denna union vi gick med i 1995. Då gällde det ett avtal om handel mellan ett antal medlemsstater. Men EU-federalisterna har genom det ena fördraget efter det andra, lyckats samla så mycket makt till EU att vi i dag är totalt underkastade EU:s lagar och direktiv. Det gäller Enhetsakten 1987, Maastrichtfördraget 1992, Amsterdamfördraget 1997, Nicefördraget 2001 och Lissabonfördraget 2007.

När EEG, Europeiska Ekonomiska Gemenskapen omvandlades till EG, Europeiska Gemenskapen, blev det tydligt att federalisterna hade en agenda för EG som inte bara handlade om ekonomi. Samarbetet skulle handla om många politiska frågor. 1998 kom Europeiska centralbanken och 1999 - 2002 infördes den gemensamma valutan Euron.

Men det är inte bara fördragen som ökat EU: s makt och befogenheter. Fördragen tjänar till att legitimera en process där en mångtusenhövdad byråkrati utökar sin makt på många områden. EU-byråkratin har 40 så kallade direktorat, 30 byråer och 140 delegationer med ca 45 000 anställda. Till detta kommer mängder med personal, som i medlemsstaterna sysslar med EU-frågor och mängder med konsulter, jurister mfl som driver EU-spörsmål.

Det är svårt att hitta ett tydligare och mera avskräckande exempel på Parkinsons lag, som säger att byråkratiers inneboende logik gör att de alltid vill utvidga sina territorier, rättigheter och befogenheter och med detta ständigt växer i omfattning och personal

Utvecklingen av superstaten har skapat stora motsättningar mellan EU-federalisterna och många medborgare, som inte vill vara medborgare i superstaten. Det som EU-anhängarna kallade ett fredsprojekt, har med utvecklingen till ett konfliktprojekt. Och nu måste vi vara med och betala 500 miljarder euro i bidrag till stater som gång på gång visat sig inte kunna hantera sin ekonomi rationellt.

Frågan vi måste ställa oss är om Sverige ekonomiskt verkligen gör en vinst på detta medlemskap om vi tar i beaktande alla kostnader EU drar med sig: cirkusen kring EU-bidragen och regelverket som ska tolkas och förstås, ineffektivt stöd till industrier som inte är sunda och kan stå på egna ben, EU:s topptunga byråkrati, stöd till stater som inte har en sund ekonomi, mm.  Vi kan misstänka att det framförallt är exportföretagen som är vinnare, tillsammans med de politiker som får sitt levebröd och sin status genom engagemanget i EU.

Många av de 60 fördelar med EU, som anhängarna framhåller, är av mindre intresse för vanligt folk, men av stort för de politiker vars livsluft är den internationella scenen.

Tyvärr är det dessa krafter som håller oss kvar i detta kostsamma projekt, som vuxit till den superstat vi inte vill ha.

Alf Ronnby

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel