Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Debatt: Därför ska vi lämna EU

Annons

”Kanske kan EU förbättras men under en orolig tid klarar vi väl oss ändå bättre tillsammans?” Ur ett PR-perspektiv har detta argument visat sig formidabelt. Ur ett sanningsperspektiv är det eländigt. Med tanke på EU:s expansion långt utöver ett tydligt demokratiskt mandat är det nonsens på styltor att påstå att EU ökar sammanhållning och stabilitet i Europa.

Inte sedan före demokratins genomslag har konflikten mellan folk och förvaltningselit varit så uttalad. EU spelar en nyckelroll i den utvecklingen.

Hur så? Jo, för Norden brukade vara gräsrotsförankringens förlovade område. Ledare med ett ben i den praktiska verklighetens mylla brukade inte ha minsta svårighet att lyhört stämma av folkliga stämningar. Relationen mellan ledare och folk präglades av ömsesidig förståelse – och respekt.

I dag då? Istället för att blicka neråt blickar alltför många politiska ledare uppåt. Mot EU-pyramidens topp där den icke-folkvalda EU-kommissionen är och förblir EU-maktens epicentrum. Lyssna på vilken kommissionär som helst och problembeskrivningen är så hopplöst simplistisk som den bara kan vara i en modellvärld: Det finns inga egentliga problem med federalisttanken; Eller med euron; Eller med ett fördjupat försvarssamarbete. Det har rentav börjat heta att folket inte förstår sitt eget bästa och att folkomröstningar därför är tvivelaktiga.

Egentligen bör utvecklingen ändå inte förvåna. Precis så här blir det alltid(!) när enorma mängder makt samlas på ett ställe:

# I sin initiala begränsade form tillför systemet ett funktionellt mervärde.

# Budget- och tillsättningsmakten används för att införliva flertalet samhällsauktoriteter i eget intressenätverk.

# En gloriös internberättelse utvecklas som präglas av en ändamålet-helgar-medlen attityd.

# Det ackumulerade resultatet av många små steg leder till överexpansion.

# Debatten blir alltmer entonig och PR-styrd. Till slut utmålas alla kritiker som subversiva radikaler.

Vilken lärdom kan vi dra? Jo, att EU-kulturen i dag är kodad att bemöta det växande antal väljare som bekymrar sig över den ständiga maktkoncentrationen – och tillhörande demokratierosion - som något katten släpat in. Via makthavare som inte skulle haft skuggan av en chans att avancera till potentater såvida inte dessa först, med hull och hår, svalt EU:s ”informationsmaterial”.

Därav EU-ledare i dag som ibland påminner om politiskt programmerade studenter som talar med myndig stämma för att ge intryck av en klokskap som saknas. Att graden av god tro är hög – inklusive just patriarkföreställningen att folket inte vet sitt eget bästa – är en del av problemet. I praktiken innebär detta bedrövliga tillstånd att EU-apparaten garanterar en kontinuerlig konflikt mellan politikerkast och väljare.

Vid det här laget har det blivit ordentligt ansvarslöst – rentav barnsligt - att låtsas som om EU-bygget fortfarande befrämjar fred och sammanhållning i Europa. Tror vi verkligen på värdet av äkta samarbete – baserat på ömsesidig respekt mellan ledare och väljarkår - bör vi omgående klippa EU-banden.

Det nordiska samarbetet är världens kanske mest lyckade multinationella samarbete. Varför? För samarbetet är intimt utan att försvaga demokratin. Varje land bevarar möjligheten att tacka nej till övriga samarbetsländers förslag och ändå är vi mer integrerade i Norden än i EU. Vi har en social union, en gemensam arbetsmarknad och vi samordnar många internationella ställningstaganden. Till exempel miljö- och biståndspolitik inom FN-ramen. Allt detta utan en dyr och maktfullkomlig byråkratisk överbyggnad.

Det är just på vår egen nordiska samarbetsmodell – inte Bryssels – som vi bör bygga framtida internationella samarbeten. Gärna i tätt samarbete med Europas för närvarande – tro det eller ej - demokratiska banerförare: den brittiska väljarkåren.

Sverige/Storbritannien: Mark Brolin

Omvärldsstrateg och författare till boken ”Sveriges roll i det nya Europa: 17 skäl till Svexit och internationell omstart”

Sverige: Per Hernmar

Ordförande i folkrörelsen Nej till EU

Danmark: Lave K. Broch

Talesperson för Folkebevægelsen mod EU

Finland: Ulla Klötzer

Tidigare ordförande för folkrörelsen Alternativ till EU

Island: Haraldur Ólafsson

Ordförande i Heimssyn

Norge: Helle Hagenau

Styrelsemedlem i Nei til EU

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel