Annons
Vidare till ltz.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Debatt: 4 000 äldre dör efter fallskador

Fallskador är i Sverige i dag de vanligaste och farligaste skadorna och dödar flest människor. Socialstyrelsens dödsorsaksregister anger drygt tusen döda per år, en grav underskattning. Bara efter höftfraktur dör cirka 4 000 personer inom ett år. Däremot är statistiken för andra mer spektakulära skador säkrare. För 2018 vet vi att 250 dog i trafiken, 108 mördades och 55 dog på arbetet.

Men för varje dödsfall skadas och invalidiseras många hundra fler: Efter en höftfraktur återfår ett fåtal sin forna gångförmåga, trots att behandling, rehabilitering och omvårdnad har förbättrats. Det är därför smartare att "bygga ett staket vid ett stup än ett sjukhus nedanför". Det har vi gjort för andra skador: Döden i barnolycksfall, på vägarna och på arbetsplatserna har minskat — inte av sig självt utan genom långsiktiga systematiska projekt — med myndigheter, organisationer, föreningar, fack och arbetsgivare.

Något liknande finns inte för fallskador. Det finns dock många enskilda bra projekt. Men som Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap (MSB) framhåller, har ingen av de åtta myndigheter som handhar säkerhet och skadeprofylax något direkt ansvar. Det saknas också direkta ekonomiska incitament att förebygga fall hos äldre. Det finns inga föräldraföreningar som driver på.

Förståelsen för problemens allvar kommer först när man blir mamma till sin mamma.

Bara några procent av allmänheten vet att fallskador dominerar skadepanoramat och tar över 70 procent av vårdplatserna. Ren okunnighet alltså. Men det globala åldrandet har skett så långsamt att vi inte märkt av ökningen. Skadorna trivialiseras då de oftast sker i hemmet.

Det finns tyvärr inte längre statistik på hem- och fritidsskador. Socialstyrelsen har lagt ner registreringen med motiveringen att det hotar den personliga integriteten.

Som om inte död och invaliditet vore värre hot? Det anser man inte när det gäller trafik/arbetsskador, eftersom en fortlöpande statistik är förutsättningen för att kunna förebygga skador. Resultatet av säkerhetsarbetet är — att ingenting händer. Därför krävs statistik på gruppnivå.

Ett exempel är Skellefteå som var sämst i Sverige på fallskador på kommunala boenden. Genom att manuellt återföra data från akuten (förmodligen olagligt) och återföra data till personalen lyckades man minska skadorna. Sveriges kommuner och landsting, SKL, arbetar nu med att ta fram motsvarande data för fallskador för alla kommuner och regioner. Data av hög kvalitet registreras enligt lag i Socialstyrelsens databaser, men några anser att man inte får använda ens avidentifierade data för att rädda liv! Mygg och kameler.

Man betraktar också fall som ödesbestämda och därmed oundvikliga. Det är fel, vilket visas av att man genom strukturerat arbete minskat barnolycksfallen, och trafikdöden som i dag bara är några procent jämfört med 1950.

Till skillnad från alla andra skador drabbas kvinnor oftare av fall/frakturer. Att feminister inte reagerat på denna ovanliga könsskillnad är märkligt. Fokus ligger väl mer på yngre och friskare kvinnor. Pensionärsföreningarna prioriterar plånboksfrågor framför livhanken. Regering och riksdag har heller inte tagit krafttag mot ett av våra stora folkhälsoproblem, kanske beroende på att bara 1,7 procent av riksdagsledamöterna är över 64, jämfört med 28 procent av väljarna.

Vi vet mycket väl hur vi kan minska fallskador: samma metoder som varit så framgångsrika för andra skador: riskanalys, riktade åtgärder, mätningar och återkoppling. Förutsättningen är att vi får använda vårddata som verktyg för att förhindra onödig död och invaliditet. Det gäller livet!

Olle Svensson

Professor emeritus,Ortopedi

Umeå universitet

Fotnot: Texten publicerades även i Expressen tidigare i veckan.

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel