Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

De ska göra Döda fallet levande

Hur berättar man om ett vattenfall som inte finns längre? Samtidigt som Vildhussens historia får nytt liv i teaterform skissas på fler berättelser om Storforsen som blev Döda fallet.

Annons

"Så gjorde han sönder ett vattenfall? Var det med mening? Hängde det fiskar i träden?" Min femåring frågar ut mig om Döda fallet. Historien fascinerar. Hur Ragundasjön tömdes på fyra timmar och Storforsen, med sin fallhöjd på 35 meter, tystnade. En 25 meter hög flodvåg som drog fram nedströms, flyttade med sig landmassor. Ute på Ragundasjön den natten två män i en båt som lyckas ro undan vattnets strömvirvlar och får gå till fots in mot land på det som nyss var sjöbotten. 

En snålblåsig, duggregnig junimåndag hålls det första produktionsmötet i Döda fallet. Målet är att skapa en ny upplevelse av området inom projektet "Ett levande dött fall". Tillsammans har de stegat runt fallet: Lars Amrén, vd för projektägaren Destination Ragundadalen, Jocke Wassberg och Måns Rande från Manic Motion, projektledaren Ullis Johansson, filmaren Clara Bodén, Anders Granström, Vello Hermann och Johanna Hermann-Lundberg från Pixelfield.

– Natten mellan den sjätte och sjunde juni 1796 inträffade Sveriges största naturkatastrof, berättar Robert Falk från Ragundadalen Turism. 

Han ger gruppen, som nu gått in i kaféet, den guidning turister brukar få. Det är några dagar kvar till nypremiären av Vildhussen. Där berättas historien om Storforsen i huvudsak genom Magnus Huss livsöde i en balansgång mellan djärvhet och dumdristighet. 

Clara Bodén står för arbetet med dramaturgin i det som ska bli den nya upplevelsen: 

# Vad är det som lockar dig i det här?

– Det finns en berättelse, ett grepp som man inte har tagit här, säger hon.

Ingen vet ännu exakt vad det ska landa i. Men det nu tysta vattenfallet kommer att ta en större plats, bli huvudperson. Kanske kommer man att kunna återuppleva katastrofen. Målet är en högteknologisk, audiovisuell upplevelse.

Anders Granström från Pixelfield är uppvuxen i Järpen och tillbringade somrarna hos sina morföräldrar i Pålgård. Historien om fallet har funnits med honom sedan barnsben.

– Det är dock först nu när vi fått möjlighet att verkligen gå in på djupet kring historien och betrakta platsen med nya ögon som man inser Döda fallets omfattning och djupa historiska innebörd, säger han.

Pixelfield har jobbat med en rad stora scenföreställningar som Peter Jöback "I love musicals", Eva Dahlgrens "Ingen är som jag" och delfinarieshowen "Life" på Kolmården.

– Vi är just nu inne i en mycket spännande fas där vi hittar nya infallsvinklar som både belyser den storslagna miljön och Döda Fallets historia med nytt ljus, säger han efter mötet.

Pixelfield kommer att stå för de tekniska lösningarna. De poängterar att de bara tar på sig roliga uppdrag:

– Det här är typiskt ett sånt case som är intressant, säger kollegan Vello Hermann.

Vildhussen har en central roll i Döda fallets historia, men Magnus Huss var inte den första som försökte sig på att leda en kanal runt Storforsen för att flotta timmer ner mot kusten. Men han var först med att låta vattnet göra grovjobbet.

– Ingenstans i de rättsliga förhandlingarna återfinns Magnus Huss namn, han var bara en bricka i spelet, säger Robert Falk.

– Vi skulle haft Skanska som löste det men det blev Henkes VVS, säger Vello Herman och drar en parallell till nutiden.

Rättsligt sågs Döda fallet som en naturkatastrof ingen kunde hållas ansvarig för. Men ända till 1940-talet kompenserades de drabbade bönderna nedströms med grödor odlade på den frilagda, bördiga sjöbottnen. Diskussionen går in på nutida miljökonflikter, vinnare och förlorare. I Döda fallet står man mitt i problemet:

– Här kan man vara i konsekvensen, säger Clara Bodén.