Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

De kämpade i 13 år för ett kärleksbarn – men förlorade

”Jag vill ha barn med dig”. Det sa Svante Jonsson till sin Märit när de var säkra på att de var rätt för varandra. Aldrig hade de kunnat tro att det skulle bli 13 års kamp för att få ett kärleksbarn. Men deras dröm stannade vid att vara en dröm. Det är fortfarande oklart varför de inte lyckades.

Annons

Sedan två år tillbaka har Märit och Svante Jonsson bestämt sig för att inte göra fler försök, att inte lägga mer kraft, tid och pengar på att få ett gemensamt barn.

– Det var en sann lättnad när beslutet var taget, säger Svante Jonsson.

– Jag kan minnas den dagen, det var då jag började leva igen, säger Märit Jonsson. Tänk vilken massa år jag har gått omkring i en bubbla.

I dag väljer paret att berätta sin historia om barnlöshet. Om sin längtan, hopp, uppgivenhet, sorg och den besatthet som finns när försöken aldrig lyckas. De har hela tiden kastats mellan hopp och förtvivlan.

– När vi träffades hade Svante två barn sedan tidigare, Sara 13 år och Peter 8 år, berättar Märit Jonsson, när vi flyttade ihop fick jag en självklar föräldraroll.

Men längtan var stark efter ett gemensamt barn.

De försökte under ett år utan att något hände. När Märit Jonsson tog cellprov hos barnmorskan frågade hon om de kunde göra något.

Då rullade allt igång med en infertilitetsutredning.

– Den visade att vi var oförklarat barnlösa, det fanns inget fel på oss. Hela tiden har det kommit ägg, de har blivit befruktade och sedan har jag fått tidiga missfall – nio gånger. Det har varit fruktansvärt tungt.

Svante Jonsson beskriver hur behandlingarna tärt på Märits kropp, genom medicinsk behandling har hon kommit i klimakterieliknande tillstånd för att kunna tömmas på ägg som sedan befruktats och placerats in i livmodern.

När det inte har lyckats har Märit tagit på sig skulden.

– Att inte kunna få barn är skamfyllt, säger hon. Ändå är hoppet det sista som överger en.

– Vi gjorde tre privata försök i Falun, men de sa att Märit hade väldigt dåliga värden på sina ägg. Budskapet var att det inte är lönt att fortsätta, säger Svante Jonsson.

De upplever att det hela tiden handlat om paniklösningar och strul innan de till sist, efter nio års väntan i kön, fick komma till Umeå på landstingets bekostnad.

Men de har lärt sig massor under resans gång när de själva letat efter fakta.

2005 gjordes det första ”landstingsförsöket” då fick man göra två försök, i dag betalar landstinget endast ett och det upplevs som väldigt snålt.

2006 fick de en äggdonation, inte heller det lyckades. Året efter skulle ytterligare ett försök göras med frusna ägg, då upptäcktes fel på äggledarna.

Märit Jonsson hamnade på operationsbordet, när hon vaknade kom beskedet, båda äggledarna hade opererats bort.

– Det var ett brutalt ingrepp, sista hoppet försvann, säger hon. Nu var endast äggdonation möjligheten. Jag fick min andra donation 2008, men det fungerade inte trots perfekta ägg.

– När vi skulle göra ytterligare ett försök samma år med frysta ägg, visade det sig att äggen inte hade överlevt.

Till sist, 2008, växte beslutet fram. Märit Jonsson hade hunnit fylla 41 år, möjligheterna till fler behandlingar i Sverige fanns inte längre på grund av hennes ålder och kroppen började bli sliten.

– Dessutom har försöken tärt på ekonomin, det har kostat hundratusentals kronor. Vi har ”begravt” vårt barn flera gånger, vi har verkligen sörjt. Men så stiger hoppet igen, forskningen går framåt.

– Det var en egoistisk känsla att vilja ha ett barn som växer i mig. Man blir som besatt.

I dag har de mer tid för varandra, de har kommit varandra mycket närmare. Under resans gång har de konstaterat att klarar vi detta klarar vi allt.

– Nu känns det lugnt i kroppen, säger Märit Jonsson eftertänksamt. Bitterheten har bytts mot ett vemod.

Genom att berätta hoppas Märit och Svante Jonsson på att kunna hjälpa andra.

– Det vore onödigt om vi lärt oss allt detta utan att det ska komma till någon nytta.