Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

De gjorde en resa i sina förfäders spår

/
  • Vid släktträffen i Östersund fick Arne och Betty träffa många släktingar från olika platser. Första raden från vänster: Ingrid Widenström, Frösön, Elisabeth Molander, Östersund, Arne Engström, Elk River, Minnesota och Signe Sjöqvist, Trollhättan. Andra raden från vänster: Dagmar Panzar, Jönköping, Eli Molander, Östersund, Gudrun Elofsson, Jönköping, Betty Croxford, Minnetonka, Minnesota och Ida Molander-Johansson, Östersund. Bakre raden från vänster: Barbro Molander, Orrviken, Lennart Elofsson, Jönköping och Bo Sjöqvist, Trollhättan.Foto: Seved Johansson
  • Betty och Arne möttes av bland andra Storsjöodjurets son Birger vid Östersunds järnvägstation. Från vänster: Inger och Anders Molander Östersund hälsade amerikanarna Betty och Arne välkomna till Östersund.              Foto: Ida Molander-Johansson

Från de flesta byar i Jämtland utvandrade familjer och enstaka personer till Amerika under 1800-talet. Några av dem kom tillbaka till Sverige igen men de flesta stannade kvar. Av dessa levde vissa ett gott liv, andra fick slita i alla år och några dog tidigt på grund av ohälsa.

Annons

Intresset för emigrationen har alltid varit stort. Vad kan det bero på? Människor har i alla tider förflyttat sig mellan byar, länder och kontinenter av olika orsaker. Så sker nu för tiden också. Men det är skillnad mellan att utvandra till exempel till Amerika i modern tid mot på 1800-talet och tidigt 1900-tal. De första utvandrarna reste ut i det okända och kontakten med Sverige var inte stor, möjligen något brev då och då. De som var kvar i Sverige var lika undrande. Var blev de av? Hur ser det ut i det nya landet? Vad lever de för liv?

Lovisa Molander och Karl Engström utvandrade från Höla i Hallen i slutet av 1880-talet. Karl hade sina rötter i Värmland och Lovisas släkt kom ursprungligen från Persåsen och Kövra. Deras två första barn föddes i Sverige och så småningom utökades familjen med sju barn. Ingen i denna familj kom någonsin tillbaka till Jämtland. Lovisas bror, Karl Molander var den förste i släkten som reste över Atlanten men han återvände efter några år och bosatte sig så småningom på Frösön. Systern Elisabeth utvandrade till Minnesota 1894 och kom sen att bo i Duluth. Brodern Olof hälsade på sina systrar 50 år efter emigrationen.

Lovisa och Elisabeth hade aldrig möjlighet att åka hem till Sverige men åtminstone Lovisa hade hemlängtan, det visar hon i breven som hon skrev. Deras barnbarn har besökt sina förfäders hembygd vid flera tillfällen så kontakten mellan Minnesota och Sverige har alltid funnits.

Vid ett besök i USA år 2008 träffade vi bland andra Betty Croxford och Arne Engström i Elk River norr om Minneapolis. Där har de båda växt upp men Betty flyttade tidigt därifrån medan Arne har bott kvar på den gård som farföräldrarna Lovisa Molander och Karl Engström byggde upp vid sekelskiftet 1900. Innan vi skildes åt sa Arne:

– Min största dröm är att någon gång få besöka de platser där mina farföräldrar kommer ifrån.

Ett år senare steg Arne och hans kusin Betty av tåget på Östersunds järnvägsstation. De möttes av släktingar och till och med Storsjöodjuret hade kravlat sig upp ur Storsjön, för att hälsa de amerikanska gästerna välkomna.

Höla var naturligtvis en av de platser som Arne och Betty ville se, eftersom deras farmor Lovisa Molander bodde där med sina syskon och föräldrarna Olof och Kerstin. Här fick de möta en annan släkting Jan-Erik Wahlén som bjöd in alla till Hallens kyrka, där han spelade några kända musikstycken.

Det var i Hallens kyrka som Lovisa och Karl gifte sig 1883. Vi fortsatte att följa i förfädrens fotspår och åkte vidare till Persåsen. År 1891 förvärvade Olof Molander (Lovisas far) en gård där och så småningom tog Lovisas bror Anders över gården.

För Arne och Betty var det givetvis en speciell känsla att komma hit. I dag brukas gården av Nils Molander och nu fick de tillfälle att träffa honom och hans barn och barnbarn. Arne och Betty var intresserade av att veta hur livet är på en jämtländsk bondgård. När de gick runt på gården kom kameran flitigt i bruk.

Eftersom Betty och Arne ville träffa så många släktingar som möjligt så var dagarna i Jämtland fulltecknade. De var också intresserade av att se bygden och ett besök på Östersunds skidstadion och golfbanan på Frösön imponerade speciellt på Arne som är en sportintresserad person. I Östersund hade många släktingar samlats för att få träffa kusinerna från USA. Vid släktträffarna så berättades det olika anekdoter.

Anders Molander kommer ihåg att Stanley Andersson, Duluth, skickade risgryn till släktingarna i Persåsen, eftersom han hade hört att det var besvärliga tider i Sverige under och strax efter andra världskriget. Arne påminde sig att denne Stanley i unga år inte var så intresserad av skolan, utan reste iväg på egna äventyr. När han kom hem igen var han stor och kraftig och började spela amerikansk fotboll. Så småningom byggde han sig en jättevilla i gränstrakterna till Canada.

Både Betty och Arne drog sig till minnes en barnvisa som de hört i sitt barndomshem och efter stund kom vi fram till att det var sången Rida rida ranka.

En annan händelse under dagarna, som visar samhörighet var när vi knackade en speciell rytm (hälsan för halsen – Bronzol) på Arnes dörr och fick till svar samma knackning.

Det visade sig att Arnes far hade gjort på samma sätt, när Arne var liten.

Den man som Lovisa Molander gifte sig med var från Värmskog, så efter besöket i Jämtland fortsatte Arne och Betty släktresan till Värmland för att träffa ättlingar till farfar Karl Engström. Dessutom besöktes Stockholm och Göteborg där släkten Molander också bosatt sig.

Mer läsning

Annons