Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

De drar sig inte för att mörda

Annons

För i dag 100 år sedan förklarade Storbritannien krig mot Tyskland, som dagen innan gått in i Belgien för att anfalla Frankrike. Katastrofen var ett faktum. Bara några dagar tidigare, 31 juli – dagen innan Tyskland förklarade krig – mördades den franske socialistledaren Jean Jaurès av en fanatisk fransk nationalist.

Jaurés, nästan jämnårig med Hjalmar Branting hade gjort sig känd som den som hårdast motarbetade krigets vanvett. Han hoppades, som många socialister på den tiden, att arbetarna genom generalstrejker i respektive länder skulle kunna förhindra kriget.

Det misslyckades skändligen. Nationalismen – också i den osundaste varianten har visat sig mer seglivad än de socialistiska idéerna.

Den reformistiske Socialdemokraten Jaurès var en som tänkte själv. Han polemiserade inte minst mot dogmatiska marxisters ödestro. Mot denna determinism ställde Jaurès personernas roll i historien.

Som person blev han alltså själv farlig nog för högernationalisterna för att bli mördad.

En önskedröm för vår tid hade förstås varit att denna osunda nationalism hade försvunnit. I stället lever den. I Ukraina deltar svenska nazister i inbördeskriget.

I den svenska riksdagen sitter ett otäckt anhang i form av SD, som gör sig breda på att ställa folk mot folk och religion mot religion.

Partiledaren Jimmie Åkessons sommartal var ett sådant. Ju grövre språk desto större blev jublet hos åhörarna.

Ni kan aldrig döda oss alla, var hans budskap. Som om vi vore hotade. Han har köpt idén om civilisationernas kamp med hull och hår. Det viktiga för honom är inte att försvara de kristna i dagens Irak, som enligt Åkesson absolut inte ska få en fristad här, utan att gå till attack mot ”islamister”. Han ökar hatet och rädslan och beter sig som de islamister han attackerar.

Åkesson är trogen den extremnationalism med fascistiska rötter som alltid präglat hans parti. Bättre än att lyssna på honom är att fundera i Jaurès banor.

Svante Säwén