Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Där sitter de och låtsas att de fattar

Annons

Häromveckan besökte jag Göteborgs filmfestival. Med mina hårt hållna CSN-pengar hade jag bestämt mig för att endast se en av de 450 filmerna som erbjöds. Hundra spänn är det värt sa jag och lät en klasskompis föreslå film. Hon trodde starkt på en i dokumentär-genren. En film om hur jugoslaviska journalister på 90-talet spred falskheter i media för att hetsa till krig. Om hur de ljög om att bosnier matade lejon med serbiska barn. Kunde ju inte vara annat än spännande. Säkert skulle jag lära mig en massa om korrupt journalisk på köpet. Toppen.

En vecka senare slog vi oss ner i en fullsatt biosalong med hög förväntan. Omringade av folk som verkade smarta. Härligt. Redan under förfilmen började jag dock ana oråd. En tecknad stumfilm om en björn och fem flöjtspelande barn som kröp in i ett monstergap och förvandlades till flugsvampar. Försökte desperat komma på budskapet i filmen, någon slags undermening, men insåg att det inte gick. Konstaterade istället att den liknade en film mina högstadiekompisar gjort under en bildlektionen i nian.

När filmen så tog slut spred det sig en applåd i lokalen. (Hjälp.) Vad var det här för fenomen? Hade resten av publiken förstått den fantastiska undermeningen? Mitt självförtroende som kulturell allätare började vackla. Olustkänslan infann sig och mitt hopp stod till den efterlängtade dokumentären om de serbiska lejonen.

Så gick den i gång. En vy över en grå stad och en serbisk röst. Olustkänslan hann aldrig lätta innan Vivaldis Fyra årstiderna började spelas av ett hetsigt piano och en subtitle på engelska dök upp. Skit också. Det stod inget om engelsk text i programbladet. Utan förkunskaper om jugoslaviska journalister hade jag ingen lust att behöva hantera ytterligare ett språk. Dessutom hade filmmakaren den goda smaken att placera vit subtitle på en lika ljus bakgrund. För att inte tala om de höga förväntningar samme filmmakare ställt på människors läshastighet.

Redan efter fem minuter insåg jag att det var kört. Koncentration borta. Plötsligt var det väldigt lätt att planera kvällens middag istället för att försöka komma ihåg vem Krusnik Tjeknovik var. Som för att utöka bitterheten över att jag spenderat mitt enda festivalbesök på en film jag fattat en procent av började den smarta publiken applådera entusiastiskt till eftertexten. På vägen ut lyssnade jag på några tjejer som diskuterade den intressanta filmen – bara en av dem påpekade att det var liiite svårt att se texten ibland. Brukar sällan störa mig på människor men den här gången kunde jag inte låta bli. Där sitter de och låtsas att de fattar när jag måste gå hem och googla på jugoslaviska krig.

Med ett stort utbud kommer ömsom grus, ömsom guld. Och ibland lär man sig inte mer av en film än vad som står i programbladet. Tack så mycket kära filmfestival. Nästa gång bokar jag in mig på Änglagård tre.

Mer läsning

Annons