Annons
Vidare till ltz.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Dansrecension: En skog att intensivt vila i

Den här veckan gästar Härnösandsbaserade Norrdans Exercishallen norr i Östersund. Lördag eftermiddag ges en offentlig föreställning. Passa på att se den.

Det högblanka vita golvet, den koncentrerade linjen av konstgräs i rummets mitt. Nio dansare i mörkt blå shorts eller kjolar (könsneutralt använda), kulörta överdelar i olika nyanser av knallgrönt och turkost. Vi i publiken i en enkel stolsrad på fyra sidor om den stora rymden. Någon moppar bort våra fotavtryck från det högblanka.

Allt kan börja.

Den här veckan gästar Härnösandsbaserade Norrdans Exercishallen norr i Östersund. Under veckan har skolelever från länet fått se "Black forest" som hade världspremiär den 2 april. Lördag eftermiddag får alla som inte går i skolan en chans att se dansföreställningen – passa på att göra det. Bakom uppsättningen står koreografen Mari Carrasco vars fint mjölmolniga koreografi "Bartolomeo" gästspelade i Lillhärdal och Östersund häromåret.

Hon står för idé, koncept och universum samt koreografi, det sistnämnda tillsammans med dansarna. Jag fastnar på ordet universum som är välfunnet, för "Black forest" är just ett eget universum. Ett 35 minuter långt organiskt, dynamiskt och intensivt universum. Ett universum där tonsättaren Mikael Karlssons musik också spelar en avgörande roll. Musiken rör sig mellan något förtätat hotfullt – och samtidigt förväntansfullt – mot det skört spröda.

Jag ser bladverk som rör sig i vinden och ekosystem där allt hänger samman. Musiken är närvarande i kropparna som även när de skakar ryckigt domineras av rena riktningar. Här finns en nyfiken detaljrikedom, som hur ljudet av strumpa mot konstgräs låter. Som publik kommer vi också mycket nära skeendet där dansare i rörelse stannar till precis innan de når publiken.

Titeln associerar till en mörk skog vilket går på tvärs mot det högblankt rena och kulörta. Den inledningsvis hotfulla musiken till trots är det här en skog att känna sig hemma i, att intensivt vila i. I det högblanka finns en anstrykning av Carrascos "Bartolomeo" där koreografin ritade kvardröjande rörelse i den mjölfyllda luften; här blir hudavtryck rörelserester i det högblanka.

I ett samfällt klapp samlar enskildheterna ihop sig och plötsligt rör sig de nio dansarna i en synkroniserad helhet. Det är mäktigt. De fyller rummet och känns som ännu fler än nio. I sina bästa stunder är "Black forest" ren lycka. Som när rullande dansare på diagonalen blir hinder i ett evigt strömhopp i en bild av ett intrikat kretslopp där allt hänger samman.

Läs också:

Mästerligt i moln av mjöl