Annons
Vidare till ltz.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Dags för politisk karantän

Som flera andra ex-ministrar har Anders Borg tagit steget över från politiken till näringslivet. I veckan blev det känt att Borg tar plats som vice ordförande i Stenbeckssfärens bolag Kinnevik, och som styrelseledamot i Millicom. Han är varken den första eller sista av svenska politiker som bekymmerslöst rör sig mellan en förtroendevald post och privata företag, som de i många fall har haft inflytande över i egenskap av politiker.

Till skillnad från många andra länder saknar Sverige karantänsregler som förhindrar den typen av nära samspel. För detta har Sverige kritiserats av Europarådets organ för korruptionsövervakning (GRECO). Beslutsfattare har en djup insyn i känslig information som privata företag kan profitera på. Nemas problemas, säger Anders Borg. Han ska ju mest jobba utomlands så det finns ingen större risk för intressekonflikt. Ett liknande svar gav förre civilministern Stefan Attefall år 2012 när frågan om karantänsregler kom på tal i samband med en ESO-rapport om korruption: Det är inte riktigt rimligt att införa generella regler, eftersom det är så få fall det här uppstår i.

Vi har alla olika måttstockar på vad som är rimligt. Jag har en känsla av att många skattebetalare som sett sin vårdcentral reas ut av politiker till politiker och deras bekanta, för att sedan säljas för rekordsummor till internationella riskkapitalister, är av en annan åsikt. Likaså väcks känslan av oförrätt när barn på förskolan serveras knäckebröd och vatten till frukost i besparingssyfte, medan bolaget som driver förskolan plockar ut miljoner i vinst.

Just välfärdssektorn har sedan avregleringarna av den offentliga sektorn varit särskilt utsatt för den korruptionsrisk som GRECO varnat för. I skärpunkten mellan politik och entreprenörskap på en skattefinansierad marknad är den politiska kontakten och kunskapen om kommande affärer en guldgruva. Det är inte konstigt att opinionen mot vinster i välfärden fick vind i seglet och blev en av valårets stora frågor efter den här typen av avslöjanden.

För avslöjanden är precis vad det är. Det har länge funnits ett starkt motstånd mot att behöva redovisa vinster och ägandeformer inom avknoppade välfärdsverksamheter, som på rutin har sålts ut till en liten grupp individer som står politiken nära. I Ryssland kallades de för oligarker, den grupp nyrika ryssar som profiterade på ryska statens utförsäljning. I Sverige kallar vi dem för välfärdsentreprenörer.

Svenskt Näringsliv har lobbat hårt för att några regleringar inte ska införas. Den karantänstid på ett år mellan avslutad politisk karriär och arbete inom näringslivet som ESO-rapporten föreslog 2012 fick ett ljumt mottagande. Bara MP och V tyckte att det var ett bra förslag.

I samband med Anders Borgs kliv över till den privata sektorn har frågan åter kommit upp på bordet. Civilminister Ardalan Shekarabi (S) meddelar att han vill se över frågan och utreda behovet av karantänsregler. I samma veva går Vårdföretagarna ut med att de skärper sina krav på redovisning av vinster och ägande bland sina medlemmar, som är privata vård- och omsorgsföretag, för att återställa förtroendet för branschen. De vill naturligtvis inte se någon lagändring som tvingar fram mer insyn i deras verksamhet.

Frågan är långt större än för eller emot vinster i välfärden. I grunden handlar det om inställningen till våra gemensamma skattemedel, fair game och öppna kort, och inte minst förtroendet för politiken och de människor som verkar inom den.

Shekarabi bör snabba på med utredningen.