Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Cyklister var snyggare förr

Annons
Landsvägscykel är världens härligaste sport.
Här återfinns de största profilerna, de mest vältränade, de vackraste, de mest välartikulerade, de mest ödmjuka och de över huvud taget mest intressanta idrottsutövarna som finns att skåda på denna planet.
Eller också inte.
Ursäktade så sent som häromveckan cykelsportens dopningskoppling med att just de tragiska cykelaffärerna blir så enormt uppmärksammade för att det handlar om en globalt sett så stor sport.

Men nu, trots att man borde ha blivit van, flödar adrenalinet okontrollerat.
Ett oskönt adrenalinrus helt i kontrast till de sköna endorfinrus som kan uppnås via enkel joggning.
Ännu en jävla fuskare, österrikaren Bernhard Kohl, totaltrea i årets Tour de France, har erkänt dopning med cera (det trodde jag handlade om svindyr längdvalla) vilket är en up to date-variant av bloddopningssmeten epo.

Nu får cyklisterna väl snart ändå ge sig.
Inte bara Kohl och alla hans lika taffliga kollegor i det aktiva ledet utan framför allt staberna.
Uppenbart är att traditionen i stallen är så stark när det gäller att söka efter allt som går att hitta för att åkarnas prestationer ska bli bättre att den inte går att bryta.

Har varit mesig och blödig tidigare. Tyckt i ett betryckt tillstånd när de ena fallen efter de andra dukas upp att livstidsavstängningar varit för hårda straff. Har tänkt om. Stäng av de som åker dit för gott och erbjud omskolningskurser.
Elitidrottare har ett - om än slitsamt - priviligierat liv. Så priviligierat att det till motprestationerna ska kunna krävas ett anständigt uppträdande.

Angående traditioner av fusk. Har själv varit elitcyklist och tävlat på internationell nivå.
Såg en del små piller och någon enstaka kanyl, inte särskilt ofta ska sägas, och förskräcktes.
Erbjöds till och med några vita piller under ett pågående etapplopp i Frankrike av en italienare som med gester förklarade att om jag först tog pillren så skulle han och jag sedan attackera och gå loss tillsammans.
Blev livrädd. Italienaren skakade förundrat på huvudet. Reste sig efter ytterligare några kilometrar i pedalerna och så visslade han i väg. Återsågs inte av oss andra förrän han stod och glassade högst på prispallen efter sin solokörning.
Det lag jag körde för i den tävlingen hade med en legendarisk cykelledare (som extrabagage) som verkligen varit med förr och kunde turerna.
När jag efter etappen berättade vad som hänt fick jag av denne gamle man en så skarp utskällning att jag aldrig upplevt dess make varken förr eller senare.
Hur i helvete jag kunde vara så jävla dum att jag inte tog en så gyllene chans.
I hans av tradition förblindade ögon handlade det inte ens om fusk.

Att jag sedan vann den sjunde och sista etappen gjorde inte på minsta vis att han förlät mig.

Fusket och försöken att på konstlad väg höja prestationsförmågan har alltid funnits och kommer kanske alltid att finnas
Enfaldigt tydligen att tro på en sanering efter de upprepade jätteskandalerna i samband med de stora loppen.

Ökad press på att fuska utöver att det handlar om stora pengar är ju också det faktum att själva uppläggen av de tuffaste etapploppen är i princip omänsklig.

Ändå blir vi allt fler som älskar att se Tour de France och Giro d'Italia via Eurosport och de lysande kommentatorernas, Robertos och Adams, guidning.
Märkliga ekvationer.
Landsvägscykel är världens häftigaste sport och har de vackraste utövarna.
Det senare gällde i alla fall förr.
Bernhard Kohl är definitivt inte snygg.

Mer läsning

Annons