Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Cullbergbaletten som rå naturkraft

Koreografi: Jefta van Dinther, kompositör/ljuddesigner: David Kiers, ljusdesigner: Minna Tiikainen, scenografi: SIMKA, medverkande: Anand Bolder, Eszter Czédulás, Agnieszka Dlugoszewska, Samuel Draper, Alberto Franceschini, Sylvie Gehin Karlsson, Eva Mohin, Daniel Sjökvist, Vincent van der Plas

(Storsjöteatern)

Annons

Den här onsdagskvällen i oktober är Jefta van Dinthers och Cullbergbalettens "The Plateau Effect" precis vad jag behöver. Brutal, jobbig, suggestiv, rå hämtar den upp mig, drar in mig i sig för att lämna av mig en timma senare. På samma plats men ändå inte, jag är delvis ny. Så fungerar scenkonst för mig när den är som bäst.

Ett mjukgrått böljande tyg över hela scenöppningen, tätt intill tygets yta nio dansare och en röst. Munnar öppnas, talar, alla med samma högtalade röst. En skicklig ensemblekropp, ett kollektiv, en enhet. En flock, en organism, ett samhälle. En efter en sugs de in i det våldsamt böljande tyget. Den mjukgrå känslan som av tjock dimma jag först har för tyget är förrädisk, här finns något farligt, lockande och brutalt. Nästa scen: I ett efter, scenen är rå med en flammande grå fond. Med lätt stiliserade vardagsrörelser plockar dansarna undan, lägger tyget på hög, men det ligger inte stilla. I ett intrikat samspel av linor och kroppar växer det; blir tältduk, jättespindel och stormiga segel, blir levande igen. Dansarna förenas av det vildsinta tyget, är en del av det. De binder och tyglar det – men besattheten tilltar, blir sexuell och djurisk.

Titeln, "The Plateau Effect", står modell för det dramaturgiska upplägget. En uppåtgående kurva som planar ut för att fortsätta på samma nivå. Varje del av koreografin fortsätter långt efter det att poängen gått fram. Det är på ett sätt jobbigt men samtidigt så befriande att vila i det kaosartade. Jag tänker att det är så verkligheten ser ut: ett kaos försvinner inte för att poängen är klar. Platåeffekten beskrivs som en naturkraft – vilket är en sinnebild för verket som med sin intensivt suggestiva musik signerad David Kiers och med Minna Tiikainens råa ljusdesign är nästan fysiskt påtagligt.