Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Coelho – piraternas bäste vän

/
  • Under sitt besök på årets fimfestival i Cannes passade Paulo Coelho på att ta en svängom med en okänd kvinna vid premiären på Lars von Triers ”Antichrist”.Foto: Lionel Cironneau/AP/Scanpix
  • Paulo Coelho stöder fildelning och ser The Pirate Bay som ett slags bibliotek.

Glitter, glamour – och Pirate Bay. Det är vad som upptagit ”Alkemisten”-författaren Paulo Coelhos tid under våren. Nya boken utspelas på Filmfestivalen i Cannes.

Annons

”Baren på Hotel Martinez luktar cigaretter och svett”, skriver den brasilianske författaren Paulo Coelho i sin nya roman ”The winner stands alone”. När TT Spektra träffar Coelho, på exakt samma bar i Cannes, luktar det mest parfym och filmförväntningar; boken utspelas under ett dygn på filmfestivalen och det är under festivalen som han tar emot för intervju.

”The winner stands alone” har ett pärlhalsband av huvudpersoner vars liv sammanflätas under ett enda festivaldygn av glamour, filmpremiärer, kärlek, cocktailpartyn – och seriemord. Boken kommer på svenska i höst, men Coelho har redan fått svensk uppmärksamhet, i samband med Pirate Bay-målet.

Trots att författaren fyllt 61 år är hans syn på fildelning något som man annars förknippar med tonåringar. Han har tagit ställning för de åtalade i målet och erbjöd sig till och med att komma till Stockholm och vittna till deras fördel.

– Jag mailade dem men fick inget svar. Pirater är inte särskilt välorganiserade... Men det är helt fel att skicka dem i fängelse. Jag ser Pirate Bay som ett bibliotek. Vill man se Guldpalmvinnaren från 1956 går den inte att hitta någon annanstans.

Coelho åsikt om fildelning är att informationen i sig måste vara fri, betalningen är något man helt enkelt måste lösa.

– Det finns ingen väg tillbaka. Internet kommer inte att försvinna. Det är bolagen som måste hitta nya affärsmodeller. När skivindustrin skickade sina advokater på fildelarsajten Napster insåg jag direkt att det var kört. Dessutom är jag säker på att om folk hittar mina böcker på nätet förlorar jag inte läsare, jag vinner dem.

I boken behandlar Paulo Coelho Cannesfestivalen med irriterad ironi. Det är utseendefixering, modeshower, uppvisande av extrem rikedom – allt utom film.

– Cannes handlar inte om filmer längre, säger Coelho.

– Förut var reaktionen ”Guldpalmen – wow!” Nu tappar filmtävlingen hela tiden mark till allt annat. Jag gillar filmfestivaler, men bolagen borde sponsra filmer, inte fester.

Coelhos bok beskriver också den så kallade superklassen, de några tusen mycket rika – både i pengar och inflytande – som har den informella makten över världen. De bestämmer, från sin position långt borta från offentlighetens ljus, vad vi har på oss, vilka filmer vi ser, vilka åsikter vi har.

De har makten och härligheten – men är de lyckliga?

– Nej. Makt ska inte vara till för att man ska driva igenom sina egna idéer utan för att man ska dela dem med andra. Annars är makten sjuk.

– Å andra sidan är jag inte heller lycklig. Jag är nöjd. Lycka är fel mål. Det är frid man ska sträva efter.

Ett avsnitt i boken handlar om vad Coelho kallar kändissyndromet; ”när människor glömmer vilka de är börjar tro på vad andra säger om dem”. Boken är full av glamorösa människor som, utan att ha en aning om det, lider kraftigt av kändissyndrom.

Så: Har han, den internationella bästsäljarförfattaren, aldrig drabbats själv?

– Man måste vara vaksam. Men jag blev känd först efter 45 års ålder, det hjälper mycket. Men man får aldrig lägga ner svärdet; du är din egen värste fiende.

Paulo Coelho har som princip att bara börja skriva en bok om han hittar en vit fjäder i januari månad. Den här gången hittade han den i i januari 2008.

– Det var mitt i en stor åker, en vacker fjäder, lysande vit. ”Okej”, tänkte jag. ”Dags att sätta igång igen”. Det enda jag behövde göra research för var scenerna inifrån modeindustrin. Sedan tog det första utkastet en månad att skriva.

Mer läsning

Annons