Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Coco – livet före Chanel

/
  • Audrey Tautou är lysande som klädskaparen Coco Chanel, 1883–1971.Chantal Thomine-Desmazures

Originaltitel: Coco avant Chanel

Genre: Drama

Premiär: 18 september 2009

Med: Audrey Tautou, Benoit Poelvoorde, Emmanuelle Devok,

med flera

Regi: Anne Fontaine

Speltid: 1 tim 50 min

Censur: Barntillåten

Annons

Betyg: 4 Det finns en novell av Ernest Hemingway med titeln ”En kort tid av lycka för Francis Macomber”. Byt ut personnamnet mot Coco Chanel så hade samma titel fungerat på den här filmen. För under knappa två timmars skildring av den föräldralösa flickan Gabrielles väg till modeikonen Coco är hon inte lycklig alls.

Framgångsrik, beundrad, älskad och slutligen förmögen – men knappast lycklig. Förutom under en mycket kort tid.

Coco Chanel växte upp på barnhem under omständigheter som hon senare skulle lägga stor energi på att förneka och omforma. Hon skapade helt enkelt sin egen legend. Och när hennes livsdröm tidigt krossades skapade hon en ny, starkare, och gav allt för att uppfylla den.

Hon inledde tidigt en affär med miljonären Etienne Balsan, och det är framför allt kring den affären som filmen ”Coco – livet före Chanel” kretsar. Den är en ganska otäck, naken och osentimental skildring av ett maktspel där makten inte är ensidig, där styrkeförhållandet skiftar. Balsan har sina pengar, Chanel sin skönhet. Balsan kan när som helst kasta ut henne, hon kan när som helst gå. Än är de i varandras armar, än stelnar omfamningen till strupgrepp.

Vi ser Gabrielle sakta växa ut till Coco, ständigt framåtböjd i motvinden och ständigt på sin vakt, vi ser hennes strama, avskalade estetik ta form som en protest mot det svulstiga i Balsanlivet. ”Coco – livet före Chanel” är kanske inte en stor film – men Audrey Tautou i huvudrollen är mycket, mycket större än filmen.

Med sitt cyniska pansar, sin förmåga att hålla världen på armlängds avstånd, sin beräknande desperation är Tautou antitesen till sin förra paradroll, Amélie från Montmartre. Hennes kyla sträcker sig ända ut i salongen – men hela tiden anar man lågan inne i isblocket, en låga som lyser igenom enstaka gånger, i ett observant leende, i ett hoppfullt ögonkast, och när hon äntligen skrattar ser man att hon menar det.

Mer läsning

Annons