Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Charmig vokal kamp

Ingen av den fulltaliga publik som sökt sig till Storsjöteatern på fredags kvällen som hade hoppats på lite kamp mellan rösterna behövde bli besviken.

Annons

Inte heller gruppernas fans för det var mycket från deras ordinarie repertoar som vi fick oss till livs. Igenkännandets glädje förstås, som gjorde publiken på gott humör.

På gott humör var också det två vokalgrupperna, Las Divas och Sonic Six, som för första gången gjorde en showkväll tillsammans. För show var det. Massor av energi och fart, roliga texter och artister som hade en strålande närvaro på scenen och bjöd på sig själva hela tiden. Båda grupperna hade en fin förmåga att utstråla en hälsosam och härlig mix mellan personligheter som bussige Bertil som just klivit av bussen från Älvhögen och busiga Beatrice som oftast hänger på Stureplan. Det var nog det som vi förfördes av i publiken och som fick oss att trivas.

Scenografin var enkel med en centralt placerad boxningsring som användes fantasirikt. Koreografin var tydlig och välavvägd. Musikerna Anna Lundström på piano och Katarina Åhlén på cello med litet hjälp av Fredrik Longueville på trummor bildade en bra grund att stå på och de deltog naturligt och närvarande i showen.

Mixen av musik var också fin, allt från stramt, både musikaliskt och textmässigt, till fartigt busigt med tydliga revydrag. Det gjorde också att gruppernas styrkor och svagheter blev mer eller mindre viktiga. För kvalitén böljade väldigt. Från att vara välrepeterat och klockrent till att det skevade totalt i intonationen och det blev otight. Ljudmixen lämnade också en del att önska. Det var bitvis svårt att höra texter och cellon försvann dessvärre ofta i ljudbilden. Men det blev bättre varefter föreställningen pågick.

Sonic Six kändes för mig stabilast i de lite lågmäldare numren, då blev det rent och snyggt och nära. Las Divas har enligt min smak sin styrka i de nummer där de sjunger tillsammans, bland annat satt deras schlagermedley som en smäck. De gemensamma numren kändes naturligtvis nya och fräscha och lämnade mersmak. Roligt var det att ge publiken två versioner av La voix. Abbas Dancing Queen kändes också som en rejäl kick.

Nå vart det en kamp mellan grupperna då? Nåja mer ett derby som slutade oavgjort. Det vore kul att se dem tillsammans på scenen igen och kanske då med ännu mer gemensamt material. Framförallt var det en rolig kväll med en nöjd och glad publik som fick ta del av den lokala sångkraften.