Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Changeling undviker skickligt att beröra

/

Genre: Drama


Premiär: 9 januari 2009


Med: Angelina Jolie, John Malkovich, Colm Feore med flera


Regi: Clint Eastwood


Speltid: 2 tim 22 min


Censur: 15 år

Annons

Betyg: 3 De kallas ”hönsgårdsmorden i Wineville” och utgör ett sällsamt otäckt kapitel till och med i den skräckantologi som är den amerikanska kriminalhistorien. Ett kapitel som innehåller barnkidnappningar och mord, incest, polisövergrepp, sinnessjukdom, ett dödsstraff och en mammas bottenlösa smärta och skräck.

När Clint Eastwood nu gjort film av historien surrar Oscarsryktena som nyårsraketer inte minst kring Angelina Jolie. Hon spelar den ensamstående mamman Christine Collins som kommer hem från jobbet till ett tomt hus. Hennes son, nioårige Walter, är borta.

Los Angeles-polisen, trängd av anklagelser om korruption och inkompetens, lovar att lösa fallet och påstår snart att det är löst. En son levereras till Christine Collins, poliserna solar sig i pressens fotoblixtar och berättelsen skulle kunna vara slut.

Men Christine känner inte igen pojken. Hon är övertygad om att hon fått hem en främling – en bortbyting, precis som i folksagorna där trollen kidnappade människobarn och ersatte dem med sina egna.

Senast Clint Eastwood gjorde film om övergrepp mot barn, 2003, resulterade det i sex Oscarsnomineringar, två vinster och en modern klassiker. Men ”Changeling” är ingen ”Mystic river”. Att det är det inre skeendet – Christine Collins fasa – som måste stå i fokus snarare än de yttre torde stå klart för hela världen utom två människor, Clintan och manusförfattaren Michael Straczynski (”Babylon 5”).

Nu undviker filmen på ett nästan skickligt sätt att beröra. Den går bara igenom alla de förväntade rörelserna, minerna och känslolägena. Precis som Angelina Jolie själv. Då är birollerna starkare, framför allt John Malkovich som med stillsam, analytisk vrede spelar pastorn som blev Christine Collins allierade i striden mot systemet.

Länge lever filmen bara på den otroliga tidsresan. Alla scenerier är utan sömmar och glipor. Vi är i 1920-talet.

Men det tar mycket lång tid innan de riktigt starka scenerna kommer i ”Changeling”, scenerna som räddar filmen från underbetyg. Det fantastiska upplösningen gör att man nästan glömmer hur seg början var, och att början varade i två timmar.

 

Erik Helmerson

TT-Spektra

Mer läsning

Annons