Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Champagnesnö i shahens skidparadis

/
  • Den som beger sig utanför pisten har berget mer eller mindre för sig själv.
  • Liftarna som passerar lunchserveringen i backen har mer än 30 år på nacken, men vajrarna ska vara utbytta.
  • Klädmodet i skidbackarna skiljer sig inte mycket från i väst, men en och annan kvinna ger sig ut i pisten i traditionell täckande chador.
  • Den som beger sig utanför pisten har berget mer eller mindre för sig själv.
  • Grillkaféet vid taxiparkeringen skyltar om för att locka den växande skaran utländska turister i Dizin.
  • Priset på liftkortet sätts godtyckligt varje morgon. Att behöva knäböja vid luckan är en dålig start på förhandlingarna.
  • Dizins senaste skidlift i slutet på 1970-talet. Delar av systemet är ännu äldre.
  • Med Shemshak i bakgrunden får en iransk kvinna hjälp med utrustningen.
  • I grannbyn Shemshak är väntan lång vid den enda lift som avgår från dalen.

Åka på skidresa till Iran, går det? Absolut.
Att resa till shahens slumrande skidparadis Dizin i norra Iran kostar inte mycket mer än en vecka i Alperna men är garanterat en annorlunda upplevelse.

Annons

Det är säsongens allra första åk. Trots att det inte snöat på snart en vecka ligger sluttningen ospårad nedanför oss. Ringrostig hinner jag inte mer än två svängar innan skidorna far vidare någonstans på egen hand och lämnar mig upp till midjan i lössnö. Det tar en stund att gräva fram både mig själv och skidorna, men ingen har bråttom. Liftarna är tomma och iranierna vänliga nog att hålla sig i pisterna. Resten av berget har vi för oss själva.

3 600 meter över havet och med en fallhöjd på nästan en kilometer behöver Dizin, störst av Irans knappt 20 skidsystem, inte skämmas för sig. Den som förälskat sig i champagnetorr snö liknande den i Nordamerika, förstår varför den är lika lättåkt även när den är flera dagar gammal.

Shahen lät bygga systemet i slutet av 1960-talet. När mullorna tog makten efter revolutionen 1979 förstatligades anläggningarna och förföll. Under flera år var skidåkning förbjuden och i dag är Dizin en konserverad rest av 1970-tal. Det som skulle bli byns tredje hotell är fortfarande samma halvfärdiga stålskelett som när arbetet avbröts. Men det rör på sig.

– Det första vi gjorde var att byta liftvajrar, säger Nader Emami.

För några år sedan var han med om att ta över driften från staten, och steg för steg tas det som en gång övergavs i bruk på nytt. En ny lift är på gång, 30 år efter det att stolparna slogs i marken.

Några väl gömda biljardbord är byns enda kvällsnöje. Och samtidigt en del av anledningen att turistinvasionen låter vänta på sig. Alkohol är strängt förbjudet i Iran och den inhemska alkoholfria ölen – smaksatt med citron eller jordgubb – är inget vidare substitut för de som kräver charteräkta afterski.

Det är förstås inte nattlivet som lockar i Iran.

– Hit reser man för skidåkningen och kulturen, säger Mattias Jansson, som gör sin sjunde säsong i Dizin som reseledare för svenska Pathfinder.

Trots att de pistade backarna egentligen är ganska snälla, är svenskarna och norrmännen som han tar emot rutinerade åkare.

– Annars kommer man inte gärna på tanken att åka hit.

Han skulle kunna lägga till att så gott som alla är killar. Iran har dåligt rykte i jämställdhetsfrågor. Det är visserligen inte länge sedan som kvinnor och män åkte i olika backar, men i dag erbjuds möjligen kvinnor att gå före i liftkön.

Om Dizin som skidort är en resa bakåt i tiden – skruvade stålkanter är ingen ovanlighet – så är det kulturellt en resa in i en framtid dit nästa generation välbeställda iranier verkar vilja styra landet. Flera är de jag möter som har växt upp, studerat eller investerat utomlands. Dizin är något av en liberal fristad, på bekvämt avstånd från sedlighetspolisen i huvudstaden.

Här låter unga iranskor, sminkade som om de vore på väg till sitt första skoldisko, huvudduken falla så långt att den närmast fungerar som halsduk. Och här verkar inte alkohol, förbud till trots, vara någon bristvara. Fickpluntorna är många.

På fredagen är det för första gången kö till liften. Nu har helglediga Teheran-bor övertalat liftvakten att sätta igång släpliften som går hela vägen upp. Från toppen ser jag ett myller av toppluvor i backen. Men där pisten tar slut är snön allt jämt orörd. Jag ler för mig själv och dansar ut över kanten. Ringrostigheten är borta sedan länge.

Mer läsning

Annons