Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Carin Larsson

/

Efter 94 år har nu Carin somnat in.

Annons

De av oss barnbarn som har haft Carin som mormor har alltid kallat henne Mommel och därför används det här.

Mommel föddes i Brånan och var äldst av två systrar. Hon började arbeta tidigt, dels på hemgården och dels från 16 års ålder som piga. Flera somrar var hon butöus på olika fäbodvallar i trakten. Det var ett slitsamt liv men också ett liv som gav mersmak. Hon levde nära djur och natur och kärleken till dem hade hon med sig hela livet. Mommel har alltid varit en favorit hos djuren. Att se småfåglarnas liv på fågelbordet roade henne mycket och naturens växlingar följdes med intresse. När träden stod i full prakt påminde Mommel oss: ”och tänk att all de henn löuva ska ne å….”

På 40-talet gifte hon sig med John Larsson från Kövra och flytten gick till Rörön och hennes släktgård Anners-Jans. Mommel födde två döttrar och två söner och hon hade sina barn nära sig hela sitt liv. Detta betydde mycket för henne, speciellt sedan hon blev ensam 1997.

Mommel var konstnärlig. Hennes porträttmålande avslöjar att hon hade en stor begåvning även om den oftast märktes i finurliga teckningar som påminde om karikatyrer. Ända in i det sista glittrade det till hos Mommel och något underfundigt kom från henne. Hon var knivskarp i sina iakttagelser och missade sällan att se det komiska i situationer. Hennes humor och värme är saker som starkt lever kvar hos oss.

Mommel var också musikalisk och många är de gånger vi har lyssnat till hennes pianospel i sal'n hemma i Anners-Jans. Hon kunde inga noter och spelade helst på de svarta tangenterna och hon gjorde det så bra. Även de sista åren satt pianostyckerna i hennes fingrar och vi fick njuta av allt från ”Whispering” till ”Rosa på bal”.

Mommel fick fyra barnbarn och älskade oss högt. Vi bär med oss underbara minnen från Rörön, inte minst av den mat Mommel lagade. Hennes älgköttbullar, stomp, stuvade makaroner och hennes mandelkubb var bland det bästa som fanns. Recepten vårdas nu ömt inom familjen.

Förutom barnbarn fick Mommel också uppleva barnbarnsbarn och det trodde hon inte själv att hon skulle få. Hon fick flera år med Oscar och Selma och det känns otroligt stort. Det har varit en fröjd att se den äldsta skratta och gosa med de yngsta.

Nu har pianot tystnat. Mommel finns nu i våra hjärtan och minnen.

Vi ser henne som en del av den gård hon älskade, lika tydlig som murstocken, väggarna och taket.

Vi ser henne som ett leende i barnbarnsbarnens ansikten.

Vi ser henne som en del av oss alla och finner frid i att hon nu kan andas ut. Den onda ryggen känns inte mer och benen bär henne. Det är inte längre jobbigt att andas. Nu är hon åter stark och frisk och kan andas ut efter ett långt liv.

Carins nära och kära

genom barnbarnen

Ulrica och Cecilia

Mer läsning

Annons