Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Cantilena A Capella

/

Annons

Programmet vi bjöds på söndag kvällen hade nog egentligen ingen röd tråd. Men kanske var det känslor som programmet ville spegla, kanske starka passioner, kanske relationer; till sin partner eller till en gud? Trots avsaknad av en direkt tråd kändes programmet väldigt spännande och homogent. Vi fick höra allt från Hjalmar Gullberg och Evert Taube till John Farmer och Jerome Kern. Sångerna var också kompletterade med texter som väl speglade programvalet och var fint framförda.

Cantilenakören bildades 1965 av Karl-Fredrik Jehrlander. Sedan dess har körens utvecklats tillsammans med flera olika dirigenter. Malin Strömdahl är nu dess ledare sedan tre år tillbaka. Kvällens konsert presenterade ett trettiotal sångare.

Det var härligt med en körkonsert A Cappella, det vill säga utan kompmusiker, bara kör rätt och slätt. Vad som också imponerade var att programmet i sin helhet sjöngs utantill. Det är alltid så befriande att slippa körsångare med blicken i notbladen, vilket också ger oss i publiken möjlighet till kontakt med de enskilda sångarna och körens koncentration på dirigenten blir tydlig. Det är också ett tecken på att körsångarna tar sitt fritidsintresse på allvar och lägger ner den mängd med tid som krävs för att genomföra ett program som i kväll. Jag gillade också att sångarna ofta bytte plats med varandra och inte alltid stod stämvis, vilket tvingar till god medlyssning av sina medsångare och individuellt ansvarstagande. Det blandade också klangen och gjorde den mjuk och färgrik.

Dynamiskt hade kören en riktig höjdpunkt i den inledande Som stjärnorna på himmeln av Wilhelm Peterson-Berger. Även i R. Nathaniel Detts Listen to the lams fick vi ta del av en balanserad finstämdhet. I den avslutande Daniel, Daniel, servant of the Lord av Undine S. Moore så tappade däremot kören lite energi, trots en bra start.

Tyvärr saknar ibland fras starterna precision och blir lätt luddiga, det kändes inte som att kören riktigt från dirigenten fick den tydlighet i slaget som behövs för att kunna vara mer exakt. Kören visade sin styrka i verkens svagare partier. Då presenterades en välbalanserad körklang där ingen enskild röst stack ut, vilket också kännetecknar en god kör.

Mina definitiva favoriter för kvällen var Sven-Erik Bäcks Våren och Carl Orffs Odi et Amo, där visade kören på energi och kraft.

Mer läsning

Annons