Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

C-byrån och deras hemliga kvinnor

Annons

De kallades Svalor och Sirener och var krigstidens tillfällighetsarbetare. De var ett fotfolk av lågt utbildade kvinnor utan titlar, de stod lägst i rang och tog de största riskerna. De hade kodnamn som Onkel, Eskimå och Anette och jobbade som kurirer, infiltratörer och eskortflickor. Deras uppdragsgivare var C-byrån, den hemligaste delen av den svenska militära underrättelsetjänsten och de var verksamma i Nordens Casablanca – Stockholm under andra världskrigets tid.

Omedelbart efter kriget lades den hemliga C-byrån ner – namnet hade den sannolikt fått efter Carlos Adlercreutz, som var Försvarsstabens chef för underrättelseverksamhet – uppdraget fanns inte längre, C-byrån hade redan i krigets slutskede börjat betraktas som pestsmittad. Ingen ville ha med C-byrån att göra eller ens låtsas om att den funnits, allra minst ansvariga politiker i karriären.

Men Jan Bergman, som för TV producerat ett antal historiska dokumentärer, hade hört mycket talas om C-byrån, eftersom hans mamma var en av de unga flickorna, som i slutet av 30-talet engagerades i det ofta både smutsiga och farliga spionarbetet för den militära underrättelsetjänsten. Hennes och andras personliga berättelser har också varit avgörande för den dokumentära spionberättelse som Bergman skrivit med titeln Sekreterarklubben – flickornas eget namn på sin verksamhets krets. Arkiven, som skulle kunna berätta något om C-byråns verksamhet, brändes direkt efter kriget, bara fragmentariska dokument finns kvar, som måste tolkas snarare än tas ad notam och för övrigt är ju nästan alla som hade med C-byråns verksamhet att göra idag döda.

Sekreterarklubben är alltså en dokumentär rekonstruktion, som bygger på intervjuer, brev, dagböcker och minnesanteckningar. Av detta material dramatiserar Bergman i en dag för dag-berättelse, som sträcker sig från hösten 1939 till hösten 1945, då kriget är över, Svalorna skingrade och tystnaden och glömskan har lagt sig över C-byrån.

På sätt och vis blev ju de här flickorna Fredens offer – om de inte hade gått under tidigare. De flesta av dem hade en fattig bakgrund och bristfällig utbildning, de levde på och i marginalen, men genom C-byrån fick några av dem sekreterarutbildning och placerades som infiltratörer på olika företag och institutioner, de kläddes upp och fick smaka på det liv som levdes på Stockholms guldkrogar, hotell och nöjesetablissemang. Och de förväntades leverera – både av de män de tillfälligt mötte och av sina uppdragsgivare. Jane Horney var en av dem, Erika Schwarze en annan, Karin Allenby en tredje, men de flesta förblev anonyma och slutade sitt liv i anonymitet, långt från det mondäna nöjesliv de vant sig vid.

Även om Jan Bergman väver in en del fiktivt material i sin intressanta historia om C-byrån ger han en i övrigt rikt detaljerad skildring av underrättelsearbetet i Sverige under andra världskriget och avslutar med en omfattande käll- och personförteckning samt översikt av den tidens organiserade säkerhetstjänst.