Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bygger ett tempel åt jaget

Annons


Hon har precis fått Beckers konstnärsstipendium på 150 000 kronor, men ännu inte sålt ett konstverk. För hur säljer man konst av rök och ljud? Men Ulrika Sparre är inte beredd att kompromissa med sin konst för att göra den kommersiellt gångbar.

Prick klockan tolv dånar böneutropet ut över fabriksområdet i Liljeholmen i Stockholm. Men det handlar inte om en hyllning till Gud, utan om en lovsång till det egna jaget. "Jag är stor. Det finns inte någon annan värdig att dyrka än mig själv", mässar rösten.

-Jag började tänka på vad som förenar oss i Sverige när vi nu inte är religiösa. Därför använde jag den muslimska bönen och gjorde om den till ett slags svensk sång. Vi har inte Gud längre, men på något sätt är vi förenade genom våra jag, säger Ulrika Sparre.

Individen och kollektivet är två genomgående teman i hennes konstnärskap. De går igen även i den utställning som hon efter att ha mottagit Beckers konstnärsstipendium nu visar i Färgfabriken i Liljeholmen. Utanför konsthallen står en upplyst skylt med texten "I am your only answer" och inuti har den stora utställningssalen förvandlats till en sorts tempel enbart med hjälp av grälla amerikanska glitterband.

TT Spektra: Är det inte deprimerande egocentriskt att anta att jaget är det enda som förenar oss?

-Mmmm. Men på något sätt är individualismen ett resultat av vårt samhällssystem. Det kapitalistiska samhället där vi konkurrerar med varandra, det är ju lite deprimerande.

Det är fyra år sedan Ulrika Sparre gick ut från Konstfack. Ännu så länge är hon inte allmänt känd, men Beckers har haft god fingertoppskänsla när det gäller att plocka fram talanger ur konstvärlden. Bland tidigare års mottagare märks bland andra Dan Wolgers, Jockum Nordström och Nathalie Djurberg. Och för Ulrika Sparre är stipendiesumman betydelsefull.

-Jag räknar med att köpa mig åtminstone ett år med det här stipendiet. Om man har lite andra småjobb vid sidan om så kanske man klarar sig längre. Man vet aldrig vad som händer, man kanske börjar sälja lite konst. Jag har hittills aldrig sålt ett konstverk, säger hon.
Konsten självklar del

Det konstnärliga skapandet har alltid varit en självklar del av hennes liv. Som liten tecknade hon och gjorde egna tidningar på pappas arbetsplats. En kort tid arbetade hon med reklam, men sedan blev det i stället konststudier. Två år på Idun Lovéns konstskola med skulptur och måleri på traditionellt manér följdes av studier på långt mer experimentella Gerrit Rietveld Academy i Holland.

-Jag kom där med min klassiska skolning och ville göra snygga krokier och de bara "oh, what are you doing?" Släpp loss och kolla på formen! Rietveld är känt för att vara en av världens få oberoende konstskolor, där öppnades verkligen mina ögon för installationer och att arbeta rumsligt.

Sedan dess arbetar hon ofta med subtila material: med rök, ljud eller spam-mail. 2003-2005 jobbade Ulrika Sparre med mailprojektet "Att tro är att inte veta" där hon bad svenska och indiska mottagare svara på djupt existentiella frågor. Svarsalternativen var "ja" eller "nej", något "vet inte" var inte aktuellt.
Svenskar mer rädda

-Sverige är världens mest sekulariserade land och Indien är världens mest religiösa land. Det som framkom i mailsvaren var att rädslan för döden var dubbelt så stor hos människor i Sverige. I Sverige grubblade man också mycket oftare över sin existens än man gjorde i Indien och tänkte mer på döden.

För den som är djupt religiös finns det ett givet svar på frågan "vad händer efter döden?". Den som inte har någon andlig tro svävar däremot i ovisshet. Ulrika Sparre är djupt fascinerad över de skillnader som utkristalliserats och har också gjort ett nedslag i USA för att dokumentera amerikanernas syn på religionen. Härnäst skulle hon vilja åka till Mellanöstern för att studera den muslimska inställningen till det andliga.

Härom året skulle Ulrika Sparre ha medverkat på en utställning i Botkyrka med just det böneutrop som nu finns på Färgfabriken. Då refuserades verket med hänvisning till att det i spåren av Muhammed-teckningarna skulle kunna uppröra muslimer.

-Ska vi bara göra konst som stryker medhårs blir det ingenting, det är ändå konstens viktigaste uppgift att väcka diskussion. Men verket handlar inte om islam på något vis, det handlar om Sverige - om oss, säger hon.

Mer läsning

Annons