Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Budgetdisciplin hela dagen

Regler är till för att följas och det gäller förstås också länder som har förbundit sig att hålla sina finanser i balans.

Annons

God ordning i ekonomin är en förutsättning för det långsiktigt starka samhället. Ett lands ekonomi skiljer sig därvidlag inte nämnvärt från en vanlig hushållsekonomi; vid oförutsedda händelser är det gott att ha en buffert och slarvar man med pengarna blir banken orolig och höjer räntan.

Ett av de viktigaste argumenten för budgetdisciplin är just att stater måste ha möjlighet att parera konjunktursvängningar utan att tvingas vidta drastiska nedskärningar. Man sparar i ladorna för att kunna stimulera när det krisar.

I dagens post-kristider har budgetdisciplin seglat upp som en central fråga. Hur hanterar man stater som lever över sina tillgångar och därmed riskerar att hota stabiliteten i den globala ekonomin? Frågan ställs numer så ofta att man skulle kunna tro att det var politikerna på världens finansdepartement som orsakade krisen hösten 2008. Det var det inte. Branden startade i finansbranschen och spred sig som en löpeld till industrin och vidare till den offentliga sektorn.

När Socialdemokraternas Mona Sahlin i helgen gick ut med krav om hårdare regler för EU-länder som missköter sin ekonomi så har hon rätt i sak: att äventyra sina finanser och låta framtida generationer och andra medlemsländer stå för notan är oacceptabelt. Sahlin föreslår, som en förstärkning av nuvarande sanktionsmöjligheter, att stater som flagrant bryter mot EU:s stabilitetspakt ska kunna få sitt jordbruksstöd indraget. Stabilitetspakten tillåter inte större underskott än tre procent av BNP.

Problemet är egentligen inte att Mona Sahlin pratar om budgetdisciplin, problemet är att Anders Borg pratar om exakt samma sak. När vår finansminister var färdig med att läxa upp bankerna gick han raskt över till att skälla ut, alternativt raljera över, stater som gått ner sig i underskottsträsket för att rädda sina banker.

I sina sämsta stunder är Borgs retorik kusligt lik IMF-chefen som vet att berätta vad den fattiga afrikanska staten måste göra för att komma på fötter: skär ner, riv sönder trygghetssystemen, sänk skatterna. Staten ska svältas till oigenkännlighet.

Det finns ingen anledning för Mona Sahlin att stämma in i den borgerliga åtstramningskör som nu ljuder över Europa.