Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Brunflospelaren i våldsam krasch: – Jag är bara så glad att vi lever

Niclas Frahmer och flickvännen Emma Korpe hade storhandlat i Östersund sent på söndagskvällen.

Resan tillbaka mot Brunflo har de inget minne av.

– Jag vaknade upp i diket. När jag såg på Emma och allt blod så trodde jag inte att hon skulle överleva, berättar Niclas Frahmer.

Annons

20-årige Niclas Frahmer är ett av Brunflo IK:s mest intressanta nyförvärv inför säsongen. Frahmer, som närmast kommer från J20-spel i Växjö, var på plats i Brunflo i tre veckor och hann spela två träningsmatcher innan olyckan var framme.

– Jag kände att jag skulle kunna utvecklas genom att spela i Brunflo. Det är en rolig serie och det är fantastiskt trevliga grabbar i laget så jag trivdes direkt. Nu efter olyckan så har jag också haft ett enormt stöd av klubben och grabbarna, säger Niclas Frahmer.

Det var i söndags som Niclas och hans 19-åriga flickvän Emma var med i den våldsamma kraschen på E14 mellan Östersund och Brunflo. Niclas hade spelat träningsmatch mot Kovland och efter matchen bestämde sig paret för att åka och storhandla i Östersund.

– Det står i polisrapporten att jag körde, men så var det inte. Det jag kommer ihåg av resan tillbaka är att jag satt på passagerarsidan och guidade Emma ut på E14. Sedan minns varken jag eller Emma mer.

En stor älg klev upp på vägen nära Optands flygfält. Kraschen var oundviklig och bilen fortsatte en bra bit i diket och stannade sedan en bit in mot skogskanten.

– Min mamma ringde till min mobil och det var det som fick mig att vakna tror jag. Jag kommer inte ihåg något av samtalet, men jag sa nog att jag var tvungen att ringa efter hjälp. Jag tittade på Emma och såg allt blod. Då trodde jag inte att hon skulle överleva. Jag lyckades krypa ut genom ett fönster. Jag försökte ringa 112, men det stod att jag hade för dålig täckning. Jag trodde att det alltid gick att nå 112. Sedan gick jag upp mot vägen och där var det täckning. En ung kille stannade också för att hjälpa till, berättar Niclas.

Emma satt fast i bilen och brandmännen fick såga bort taket för att få ut henne ur den lilla Golfen.

– De vägrade låta mig gå ner till bilen. Men jag såg hur brandmännen arbetade. Det är klart att det var jobbigt då.

Båda hade skallfrakturer, hjärnskakning och blödningar i huvudet. För Emma var det värst.

– Hon låg på intensiven de två första dygnen. Dagen efter olyckan fick jag träffa henne och de ställde våra sängar bredvid varandra. Då störtgrät jag. Jag tyckte synd om Emma, men framför allt var det nog glädjetårar för att vi levde.

– Det var jobbigt när hon tittade på mig och sa "Förlåt".

Att den blir någon ishockey i år för Niclas är förstås ytterst osäkert.

– Jag tjatar på läkarna när de tror att jag ska bli återställd. De har sagt att både jag och Emma kommer att bli återställda. Men samtidigt som jag vill tillbaka till ishockeyn så är det ju så att ishockeyn är nummer två nu. Det viktigaste är att bli frisk. Vi ska vara glada att vi överlevde det här. Titta på bilden så förstår du själv att vi hade änglavakt i söndags.