Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bröderna Cohen slår inte Celebrity rehab

Steven Adler, Guns N' Roses trummis som blev sparkad från bandet på grund av sitt missbruk, sitter förvirrad, alkoholiserad och hög i en nedsutten soffa.

Annons

På väggen finns ett foto av honom och bästa barndomskompisen Slash. På bilden håller de armarna om varandra och ler in i kameran. Unga, framgångsrika, med hela livet framför sig. Det glittrar i Steven Adlers ögon.

Men det var då det. Nu sitter han och gråter. Gråter som ett barn för att han saknar Slash så mycket, av bitterhet för att han inte får spela på Slashs nya skiva. För att livet blev ett helvete av missbruk. För ett par år sedan försökte Adler göra slut på allt genom att dricka en flaska sprit och svälja en årsförbrukning tabletter. Inte ens det lyckades han med. I stället fick han en stroke med talproblem som följd. (När jag såg att Adler trots allt fick spela på Slashs soloskiva blev jag genuint glad.)

Ett annat trasigt exempel är modellen och skådespelerskan Amber Smith. Överjordiskt vacker, men så psykiskt skör att man är rädd att hon ska gå sönder om det blåser. Avsnittet där hon gör sig i ordning inför mötet med sin mamma som för övrigt lärt henne allt om knark, är så oändligt, oändligt sorgligt. Innan har hon framträtt helt naturlig. Men för mamma, som vi får veta gillar Pamela Anderssons stil, hårdsminkar hon sig och sätter på sig löshår. Ögonen är så osäkra och händerna darrar när hon kammar igenom de blonda onaturliga testarna som ligger på köksbordet. Den scenen kan varken Bröderna Cohen eller Lars von Trier slå. Verkligheten överträffar alltid dikten.

Realityserien ”Celebrity rehab” skulle kunna vara det värsta lågvattenmärket inom begreppet amerikansk, snaskig skräp-tv, och kanske är det också det. Trots det kan jag inte låta bli att sitta som klistrad, ja nästintill hypnotiserad framför serien där deltagarna tänder av, spyr, gråter och berättar om barndomens övergrepp samtidigt som kameran rullar.

Man kan inte låta bli att reta sig på den ständigt leende Doktor Drew Pinsky. Vad vill han egentligen? Hjälpa eller exploatera smärta? Fattar han inte vad han utsätter sina patienter för? Sedan kommer man på att man faktiskt inte är så mycket bättre själv som tittar på skiten.

Vi kan läsa hur många rockbiografier som helst. Om hur Nikki Sixx i Mötley Crüe satt naken och paranoid med en pistol i en garderob när missbruket var som värst. Vi läser, men det är ändå svårt att ta in. Det här är på något sätt texten i livebild; Så här blev det. Det finns inget vackert över rock'n'roll- mytens baksida. Nej, förresten det är inte ens baksidan, det här är den bottenlösa källaren, och den är djup som Balkansjön. Här har discokulan slocknat, partytricksen glömts bort och skratten tystnat för länge, länge sedan. Och dagen efter är inget annat än hjärtskärande.

I morgondagens avsnitt kommer förresten Adlers mamma på besök. Samma mamma som en gång ställde ut sin sons alla tillhörigheter på trottoaren. Då var Steven Adler elva år och stod ensam i världen. Det finns alltid skäl till att någon går under. Jag blir helt knäckt av sådant här.

Mer läsning

Annons