Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Britta Månström

Vår mamma, farmor, mormor och svärmor, Britta Månström, har lämnat oss med tomhet och saknad efter en kort tids sjukdom.

Annons

Hon föddes i Älvkarleby i norra Uppland 1922. Under uppväxten hade mamma flyttat runt en hel del med sina föräldrar, eftersom hennes pappa tillhörde det rörliga skrået vattenrallare. I övre tonåren bar det iväg till Stockholm där hon hade två av sina syskon. Föräldrarna flyttade så småningom tillbaka till Älvkarleby i norra Uppland, en plats som alltid hade en stor och given plats i mammas hjärta, och dit vi alla åkte varje sommar.

På våren 1949 flyttade mamma Britta – eller Britt, som hon kallades av vänner och bekanta – från Solna till Svensta utanför Järpen tillsammans med sin man Anders.

Hon var en energisk och alltid aktiv person. Hon tog snart anställning som lantbrevbärare, och cyklade dagligen efter linjen från Järpen till Hålland på den slingriga grusväg som E 14 var då. Efter något år skaffade hon en påhängsmotor till sin cykel och blev därmed den första innehavaren av en moped i Järpen. Hon arbetade senare med att städa tåg i Storlien, att städa på Järpens järnhandel och Lidéns manufakturaffär i Järpen. Hon jobbade extra som affärsbiträde hos Söderbergs i Järpen och i Järpen IF:s korvkiosk, den dåvarande träffpunkten i byn, nedanför biografen. Hon städade på doktor Hägglunds läkarmottagning och så småningom på Järpens sjukhem när det stod klart 1969. Efter ett par år började hon utbilda sig för att kunna söka tjänsten som arbetsterapeut, som hon också fick och innehade till sin pensionering 1987.

Varje år till jul anordnade mamma en mässa där man sålde det mesta av det som de gamla på sjukhuset tillverkat i arbetsterapin under året. Hon var även med och arrangerade utflykter och underhållning för de gamla på sjukhemmet.

Efter pensioneringen fortsatte hon att odla sitt fritidsintresse, att vara ute i naturen både vinter och sommar. Hon älskade att gå till fjälls och att dra upp sik med sina kompisar i Tossöviken var en självklarhet på vårvintern. Även denna vårvinter som blev hennes sista, hade hon god fiskelycka. Vävstugan på Tossön var också en plats hon ofta besökte och många är de varma, vackra tröjor, sockor och vantar hon stickat till barn, barnbarn och på slutet även barnbarnsbarn, genom åren.

Vi är många som saknar hennes energiska och humoristiska karaktär, men vi minns henne också med glädje och är tacksamma och stolta över att ha fått ha henne som vår mamma, farmor och mormor.

Barn och barnbarn

Barn och barnbarn

Mer läsning

Annons