Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Britta Eriksson

Britta Eriksson, född Aronsson, föddes i ett jordbrukarhem i Häggsjövik 1922 och växte upp i en stor syskonskara.

Annons

Hon utbildade sig till kokerska och träffade sin blivande man, Karl Eriksson, från grannbyn Norrvik, eller ”Nolavika”, när hon jobbade som kocka åt ett huggarlag i Åkroken vid Ansättån.

De gifte sig, bildade familj, barnen Bertil och Gunilla kom 1947 och 1959, och familjen bosatte sig i Häggsjövik. I början på 1970-talet flyttade de till Kalles föräldrahem i Nolavika där Britta också skötte sina åldriga svärföräldrar.

På skolan i Häggsjövik var tant Britta en legendarisk mattant i över 40 år. Förutom maten hon lagade, som verkligen var hemlagad, sydde hon också i knappar, tröstade gråtande barn och lyssnade på lärare som behövde öppna sitt innersta. Tant Britta blev den lilla byskolans stöttepelare och trygghet.

Som liten och på besök hos tant Britta och farbror Kalle i Nolavika satt vi på soffan i köket med utsikt över Häggsjön. I fönstren blommade pelargonerna, på golvet i hallen stod en bytta nyplockad mylta och på köksbordet dignande kakfat och karaffer fyllda till sina bräddar med saft.

”Ta för deck ta safta, brännbera e flocke på Näsan”, sa Britta.

Kalle kunde stå med ena benet på golvet och det andra uppe på en pinnstol lutande sig med ena armen mot knäet. Där sa han ”sanningar” om livet och samhället och om hur det egentligen förhöll sig – men hamnade alltid på jorden när Britta kom med en dräpande, men varm och dråplig slutkommentar, som fick oss att skratta.

De var ett vältränat radarpar och föll in i varandras tal och allt blev till en underbar scen ur livet med stor närvaro. Samtalen handlade ofta om dragspelsmusik, älgjakt, fiske eller bärplockning. Men också anekdoter om människors tillkortakommanden i livet med stort stänk av självironi. Som den gång hon med iver ringde till Rötviken och satte in 20 kronor på blomsterfonden inför en av bybornas begravning. När hon någon dag senare åkte till Föllinge på fotvård var bybon på samma fotvård. Hon hade tagit fel. Men hon fann sig då också:

”Du tar inte på och ha fått något från blomsterfonden?”

Humorn lyste igenom in i det sista även om hon var trött och uppgiven de sista veckorna i livet. Bara någon dag innan hon somnade in på Hotagsfjärden i Rötviken ville hon ge en slant till bröllopspresent åt barnbarnet Olof. Hon sa: ”Räck e mä femhunnre? Nej, förresten, ta en tusenlapp. Det lär väl bäre va ein gång hän ske gift se?”

Skratten, humorn, de dråpliga kommentarerna ekar inte längre över Nolavika – en majdag lämnade hon oss i stor saknad, men tack vare de ljusa minnena lever Britta kvar i vårt inre.

Anhöriga genom Stefan Nolervik