Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Brev till ledarsidan

Alliansens utrikes- och försvarsgrupp gick i dagarna ut med en debattartikel i DN där man skriver att man är öppna för en utökning av den svenska insatsen i Afghanistan samt en förlängning av mandatet.

Annons

Kalle Olsson var inte sen att själv kommentera artikeln på LT:s ledare (3/8), med sin karaktäristiskt naiva retorik.

Olsson menar att alliansens huvudsakliga budskap är att uppvisa en splittrad rödgrön opposition och göra Afghanistan till en inrikespolitisk fråga. Att svenska politiker, oavsett partipolitisk till-hörighet, i en stund av vacklande och oenighet från övriga deltagande länder för insatsen, ser möjlig-heten att utöka insatsen bör endast ses som en positiv och solidarisk politik gentemot det afghanska folket.

Ingen svensk politiker med någon som helst kunnighet inom utrikes- och säkerhetspolitiska frågor tror att Sverige ensamma kan vara kvar i Afghanistan. En påbörjad plan för tillbakadragande av de deltagande länderna i insatsen är viktigt, och bör välkomnas. Men ingen sådan plan bör presenteras innan man gjort grundliga analyser hur lång tid arbetet att understödja och utbilda den afghanska polisen och armén kan tänkas ta, och arbetet med att stärka Afghanistans institutioner förbättrats. Man måste också i den politiska debatten ha klart för sig att ett tillbakadragande av trupper i Afghanistan inte är något som sker över en natt, vilket Kalle Olsson verkar tro, utan att man under många år successivt lämnar över ansvaret för säkerheten till de berörda afghanska institutionerna.

Att alliansen ser möjligheten att förlänga det svenska mandatet och utöka trupperna är en viktig politisk fråga. Om jag som väljare tycker att de svenska kvinnorna och männen i uniform, eller de frivilliga i hjälporganisationer gör ett viktigt och solidariskt arbete för folket i Afghanistan vill jag veta vilka alternativen är. Vilka är alternativen Kalle Olsson? Att rösta fram en rödgrön röra som är splittrad på en av de största utrikes- och säkerhetspolitiska frågorna Sverige haft på ett decennium? Dra sig tillbaka och titta på när ett nytt inbördeskrig startar i landet?

Att utrikespolitiska frågor ibland blir inrikespolitiska frågor är inget som är negativt eller som Kalle Olsson uttrycker sig ”löjligt”. Snarare är det en mycket viktig del i demokratin, att medborgarna i ett demokratiskt land får se vilka alternativen är. I denna fråga är alternativen solklara tack vare att man gör Afghanistan frågan till en inrikespolitisk fråga.

Viktor Runius, Stockholm

Kalle svarar:

Vad Sverige gör i Afghanistan spelar ingen roll mer än på marginalen. Detta är George W Bushs krig, inte Sten Tolgfors. Vårt främsta bidrag är att ge politiskt och moraliskt stöd till insatsen.

Vad är alternativet, undrar Viktor Runius, märkbart berusad av den borgerliga retoriken, ”Dra sig tillbaka och titta på när ett nytt inbördeskrig startar i landet?” Nej, efter nio år av krig och förödelse är utsikterna för ett fredligt Afghanistan knappast lysande. Men att tro att ytterligare tre–fyra år av våld och död skulle underlätta övergången till fredlig samexistens är, för att låna Runius egna ord, mer än lovligt naivt.