Annons
Vidare till ltz.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Bra beslut av trängda språkrör

Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin och Åsa Romson gör klokt i att ställa sina platser till förfogande. Den galopperande krisen har fått dem att handla alltmer panikartat. Genom att låta kongressen avgöra deras framtid vinner de tid. Den jakt de är utsatta för är till största delen självförvållad, även om den innehåller absurditeter som att en felsägning (11 septemberolyckorna) skulle räcka för att kräva Åsa Romsons avgång.

Men partiets kris är ingen ledarskris i första hand. Det är en kris som beror på att de är ett idealistiskt, idédrivet parti som tvingats på de pragmatiska tumskruvar som är obligatoriska för ett litet parti i regeringsställning.

Av MP:s gamla politik återstår idag knappast något som är synligt för blotta ögat. Jag tar några exempel ur högen: flyktingöverenskommelsen, brunkolet, Bromma flygplats. Det räcker. Partiet har tvingats överge eller kompromissa med sina absoluta kärnvärden.

Miljöpartiets ideologiska kris är idag lika djup som Centerpartiets var för några år sedan, sedan de i rask takt hade förvandlats från grönt landsbygdsparti till nyliberal experimentverkstad och blivit oigenkännligt för sina kärnväljare.

Det är den verklighet som Miljöpartiet måste förhålla sig till när de samlas för kongress om några veckor. Vad ombuden vid kongressen måste göra är att väga svaret på frågan, vad har vi åstadkommit och vad kan vi åstadkomma? mot svaret på frågan, vad har vi förlorat och vad riskerar vi att förlora

När man stött och blött dessa frågeställningar återstår den stora, avgörande frågan: Är det värt det eller ska vi hoppa av regeringen?