Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Boys will be boys, flickorna får rätta in sig i leden

Annons

Det är terminsavslutning i simskolan och vi föräldrar får för en gångs skull stanna kvar inne i simhallen under lektionen. Äntligen ska vi få dela de små blötdjurens glädje över att de nu nästan och kanske vågar doppa huvudet under ytan. Kul att se dem hålla på, tänker jag samtidigt som halva mitt fokus ligger på att andas normalt, påbylsad som jag är i denna minst sagt klibbsvettiga lokal. Jag blinkar stolt mot femåringen som gör tummen upp på väg mot bassängen. Lektionen ska börja.

Idag ska de ta sig igenom en hinderbana, en utmaning för att se hur bra de lärt sig flyta, koka kaffe och allt det där andra som var målet vid kursens början. Ganska snart, egentligen redan innan första ungen hunnit doppa tårna i vattnet, utkristalliserar sig en tydlig gruppdynamik. Ett antal barn, två närmare bestämt, tar all plats. Allt utrymme. All luft. De två fyller hela poolen och lägger beslag på båda simlärarnas uppmärksamhet. De andra åtta, eller hur många de nu är, intar oundvikligen biroller och blir i stort sett utan vägledning resten av lektionen.

Energitjuvarna är två pojkar i 5-6 årsåldern som härjar vilt. Simlärarna gör vad de kan för att få styrsel på de två små. Pratar med dem, förflyttar dem med mjuk men fast hand till rätt plats, säger till på skarpen, höjer rösten. Ingenting fungerar. Och vid bassängkanten sitter deras föräldrar tysta som möss.

Vi har alltså en situation där två jättefina men faktiskt ganska odrägliga ungar förstör för en hel simskoleklass och jag måste bita mig i tungan för att inte säga något dumt till mammorna bredvid. Jag vet att alla barn är olika, att det finns en uppsjö av anledningar till att barn har svårt med koncentrationen och att passa in i en grupp. Men jag vet också att det är föräldrarnas ansvar att guida sina barn kring och i sådana situationer. För barnens skull. För gruppens skull. Hade vår femåring betett sig på samma vis, förstört för sina kamrater på det sättet, hade det bara funnits en lösning – hon hade fått lämna bassängen.

När lektionen är över tar jag på ett ytterst diplomatiskt sätt upp problematiken med simlärarna och får då veta att det sett ungefär likadant ut hela terminen. Vi, och många föräldrar med oss, har alltså betalat dyra pengar för en simskola där en stor del av lärarnas tid och energi lagts på att släcka de bränder som två små grabbar startat om och om igen. Fast egentligen är det ju inte pengarna det handlar om, det är bara så sorgligt att se hur de andra barnens insatser och lysande närvaro bokstavligen drunknar i de svallvågor som några få orsakar.

Det är omöjligt för mig att inte reflektera över hur utbredd den här problematiken är. Det är ett faktum att det generellt sett finns en enormt mycket större tolerans för att pojkar härjar än flickor. Vågar säga att det är karakteristiskt för många barngrupper, och det gäller i såväl förskola, skola som föreningsliv. Den rådandeinställningen är att boys will be boys och flickorna (och för all del också de lugna gossarna) får snällt rätta in sig i leden. Så som de alltid fått göra.